En lättsmält djupdykning i improvisationens (och livets) principer
Del 5

Det är okej att tönta sig innan publiken är på plats.

Det finns en utbredd vanföreställning om att improvisationteater handlar om att vara rolig. Inget kunde vara mer fel.

Visserligen skrattar publiken ofta. Ibland kan man själv inte hålla sig för skratt på scenen. Men skratten kommer inte för att någon är en lustigkurre. Den som aktivt söker skämten kommer ofta misslyckas fatalt och bara uppnå motsatt effekt — det blir ett slags dålig standupshow med en ensam avsändare. Och även om bra standup ser väldigt spontan och improviserad ut så är den allt annat än det.

Skratten i improvisationsteater — de djupa, hjärtliga — kommer sig av något helt annat än lustifikationer. De kommer sig av att improvisatörerna ger sig hän åt det som händer på scenen och verkligen låter det påverka dem. Ur hängivenheten till det som spelas kommer humorn automatiskt.

Den som försöker vara rolig på kommando i improvisationsteater gör det ofta på medspelarnas bekostnad. Istället för att delta i det som händer och hjälpa till att bygga scenen vidare blir skämtaren en person som ställer sig vid sidan av för att kommentera det som sker, som om han eller hon skulle vara för bra för att hugga in och impra med kompisarna. Det är väldigt sällan jag eller någon annan skulle påstå att det finns några konkreta fel man kan göra i improvisationsteater. Men att sluta spela tillsammans för att istället driva en enmansshow är inte att spela improvisationsteater över huvud taget.

Därmed inte sagt att man ibland söker billiga skratt. Ur publikens skratt får man energi och glädje som skådespelare. Men ofta gör man det i form av att man väljer att använda vissa tekniker tillsammans med sina medspelare. En som jag vet är mer eller mindre objektivt sett rolig är att säga en sak till sin medspelare men berätta för publiken vad man (fortfarande i sin karaktär) egentligen tänker. Så här:

Undertexter
A — Jag har lagat mat åt dig! Falukorv, din favorit.
B — Åh vad gullig du är, älskling!
B [till publiken] — Jag hatar när hon lagar falukorv! Varför har hon fått för sig att jag gillar det?
B [till A igen] — Nom nom nom! [Äter med låtsad förtjusning]
A [till publiken] — Jag älskar att göra små överraskningar till min kille så här! Det är så härligt att se när han blir så glad!

Observera att i det här exemplet gör B sig inte lustig på A:s bekostnad. A är dessutom en lyhörd improvisatör som förstår vad B gör och använder det som bränsle för att trappa upp situationen och skapa en scen där de två turas om att öka klyftan mellan det sagda och det tänkta. Det är att vara rolig fastän man fortfarande är lyhörd och spelar fin teater tillsammans.

Grundinställningen för en improvisatör bör vara att man försöker vara så o-rolig som möjligt. Är man bara ärlig och prestigelös i sin improvisation kommer man att få de där skratten ändå — som på beställning, rentav.

En lättsmält djupdykning i improvisationens (och livets) principer
Del 4

Om du bara tänker lära dig en enda sak om impro, så låt det bli detta: Det är okej att misslyckas.

Faktiskt är det inte bara okej att misslyckas i improvisationsteater – det är en ren nödvändighet, av många anledningar.

För det första: Eftersom vi inte har repat tillsammans så kommer vi obönhörligen göra saker som kanske inte alltid passar in så bra i scenen, tekniskt sett. Om vi då inte hade en inbyggd tolerans mot misstag skulle det bli helt outhärdligt att improvisera.

För det andra: Det som verkar vara misstag kan i själva verket vara öppningar till de mest fantastiska scener. Genom att ta tillvara på ologiska hopp, felsägningar, missförstånd och konstiga ord som någon häver ur sig så möjliggör man någonting mer fantasifullt, överraskande och häpnadsväckande än om man eftersträvar total kontroll och perfekt kongruens i allt man gör.

För det tredje: Principen som säger att man ska hjälpa sin kamrat att se bra ut på scen gör att man aldrig får klanka ner på varandra. En av anledningarna till att improvisatörer kan vara så trygga tillsammans är för att de vet att allt de hittar på plockas upp och tas varsamt om hand av kollegorna.

För det fjärde: Det finns inget sätt att överblicka vad som kommer hända när man improviserar med andra. Om man har en nolltolerans mot sitt eget misslyckande så har man effektivt stängt ute sig själv från allt improviserande.

När man går kurs i improvisationsteater brukar det vara stor fokus på att våga misslyckas i början. Helt enkelt för att utan den tryggheten kommer man aldrig kunna njuta fullt ut av konstformen. En av de bästa övningarna för detta kallas The S Game. Den går till så här:

The S Game
Alla deltagare på två led.
De två längst fram börjar spela en enkel scen – det räcker med att de bara pratar.
De två får varsin roll och en lokal, till exempel kund och kassör på ett zoo.
En av bokstäverna i alfabetet får inte användas, till exempel ”s”.
Så snart någon använder ett ord som innehåller den förbjudna bokstaven jublar och applåderar alla med positiv energi, och den som gjorde fel ställer sig längst bak i sitt led och blir ersatt av nästa deltagare.

Fokus under övningen är att ha positiv energi och glädje. Hellre göra fel direkt än att stå och fundera och försöka hitta på smarta kringvägar för att undvika den förbjudna bokstaven.

Genom att alla snabbt kommer att misslyckas i den här övningen så bygger man tidigt upp en acceptans inom gruppen och för sig själv att det är okej att göra fel. Det är härligt att se när en elev vet att han eller hon börjat uttala ett ord med den förbjudna bokstaven, men fullföljer med glädje och energi. Betalningen blir applåder och hurrarop från kompisarna istället för dömande tystnad eller himlande blickar.

Har man alltid med sig den här problemfria inställningen när man improviserar så finns det ingenting att vara rädd för. För prestationsprinsar och -prinsessor kan det ta emot i början. Man vill alltid göra rätt, helst vara bäst i klassen. Få guldstjärnor i kanten.

Ett av sätten att få guldstjärnor i improvisationsteater är – befriande nog – genom att misslyckas. Och det finns många som vittnar om hur förlösande det kan inverka på livet utanför scenen.

En lättsmält djupdykning i improvisationens (och livets) principer
Del 3

Hos psykologen i en gammal föreställning med ensemblen Under Konstruktion.

När en improvisatör lärt sig att inte blockera dyker ofta ett nytt hinder upp: den missriktade hövligheten. Visst är det sant att man behöver vara lyhörd och uppmärksam på sin medspelare – men den missriktade artigheten kan bli ett lika stort problem som en hänsynslös buffel på scenen.

Den överdrivna artigheten gör att en försynt improvisatör håller inne med en fullgod idé av rädsla att kamraten kanske tar illa upp i det fall han eller hon hade en helt annan idé som då måste kasseras. Det här kan snabbt bli så passiviserande att den artiga improvisatören sällan eller aldrig kommer med några egna förslag. Det kan verka hövligt, men om man tänker ett varv till inser man att den som inte bidrar konstruktivt till scenen dumpar över allt ansvar på sin kollega, vilket är allt annat än snällt.

Nu är det ofrånkomligt att man har olika bra dagar som improvisatör. Det är helt okej att bara spela passiva lågenergikaraktärer en dag när man inte känner geisten för någonting mer. Bara man gör det av rätt anledning och inte tror att det är ett eftertraktat karaktärsdrag hos en improvisatör att aldrig ta kommandot.

I en god scen växlar istället kommandot från en skådespelare till en annan. Genom att bägge ger och tar kan bägga improvisatörer bli förvånade och ställas inför spännande val som annars aldrig uppkommit. Om bara en hjärna kommer med alla idéer blir det sällan särskilt inspirerande, utan känns mer som en forcerad enmansshow.

Ställ inga frågor
Även om en improvisatör har en konkret idé så händer det ofta att han eller hon maskerar den i form av en fråga. Från att ha varit en konkret idé förvandlas den då till en gissningslek som ofta bara leder till fler frågor. Snart börjar scenen trampa vatten. Så här kan det se ut när två alldeles för artiga improvisatörer möts:

A: Hej.
B: Hej.
A: Hur är det?
B: Jorå.
A: Hur var det på festen igår?
B: Bra.
A: Jag hörde att det blev livat?
B: Jovars.
A: Jaha…
B: Hur är det själv?
A: Jodå.

Och så vidare, i all oändlighet. Som i alla andra improviserade scener kan man lätt få den här att fungera igen med en enda inspirerad insats. Det vore till exempel lite roligt om en tredje person sprang in från sidan och gallskrek:

MEN FÖR I HELVETE, UNGAR! GÖR NÅNTING MED ERA LIV ISTÄLLET FÖR ATT BARA STÅ HÄR OCH HÄNGA!

Men om det nu inte händer – och om skådespelarna inte medvetet spelar apatiska – så har vi en scen som inte är på väg någonstans. Vad handlar den över huvud taget om? Det är då man ska dra till med ett riktigt konkret och uppseendeväckande påstående. A verkade ha en idé om att något oegentligt hände på en fest igår. Hur hade det sett ut om A presenterat sin idé på ett konkret vis, pang bom, istället för att tassa runt på tå? Kanske så här:

A: Hej.
B: Hej.
A: [stirrar argt på B utan att säga något]
B: [skruvar på sig] Vad är det?
A: Jag hörde att du hade kul på festen igår.
B: [nervös] Jorå…
A: [närmar sig hotfullt] Du ska ge fan i att hångla med min tjej!
B: Vafan, det var hon som var på! Hon sa att hon ändå skulle göra slut med dig idag!

Det absolut snällaste man kan göra är att påstå saker om sin medspelares karaktär på det här viset; konkreta saker som medspelaren i sin tur kan ta till sig av och bygga vidare på. Nu kan scenen utvecklas åt många olika håll, alla lika intressanta och relevanta. A kan bli ledsen och börja gråta, eller öka hotet om våld mot B. Eller så kan C (den omtalade flickvännen) göra entré och berätta vem hon egentligen är kär i (kanske person D?).

Poängen är att scenen nu plötsligt är laddad med relevant innehåll, främst tack vare att A presenterade sin idé helt konkret till sin medspelare, som då inte kunde göra annat än att reagera på det som verkade hade hänt (och som han i god improvisationsanda absolut bör acceptera som sanningen).

Det är en väldig skillnad på att vara lyhörd och passiv. Kanske tar det emot till en början att framhäva sina idéer. Vem tror man att man är, liksom. Men när du själv står där på golvet och undrar vad scenen egentligen handlar om – då blir du bara glad när kompisen påstår att du hånglat med hans flickvän. Det är som att han slänger en fantastisk livboj till dig där du trampar vatten utan riktning och mål.

När du upplevt den känslan förstår du också vilken fin kompis du är när du kastar livbojen i nästa scen.

En lättsmält djupdykning i improvisationens (och livets) principer
Del 2

Mindfulness är en psykologiterm som brukar översättas ”medveten närvaro”. Skolexemplet på när man inte är mindful är på morgonen när man drar i sig juiceglaset utan att egentligen känna efter hur juicen smakar. Man har förmodligen redan börjat fundera på dagens första jobbmöte och är stressad över tågtiden man har att passa. Det är fullt förståeligt – men vore det inte härligare om man åtminstone någon morgon stannade upp mentalt och tillät sig själv att njuta av smaken av mer eller mindre färskpressade apelsiner?

Mindfulness har vetenskapligt visat sig hjälpa bland annat människor med otrygga anknytningsmodeller(1), människor som ältar och är deprimerade(2) eller lider av panikattacker(3). Även på ett mer vardagsfilosofiskt plan tror jag mindfulness kan hjälpa en att må bättre. När man improviserar är total närvaro ett av de enklaste sätten att skapa gripande och trovärdig teater tillsammans, till synes helt utan ansträngning. Här är ett väldigt givande sätt att introducera ett slags mindfulness till improvisatörer av alla nivåer utan att bli allt för teoretisk.

Reagera i en känsla
Det här är en teknik som den kanadensiska improgruppen Crumbs lärde mig på en workshop för en tid sedan. Om den hade ett namn så har jag glömt bort det. I mina kursanteckningar brukar jag kalla den ”Jag älskar dig”. Den går till så här:

Dela upp er i par.
1) Den ena levererar en replik i neutral ton.
2) Den andra reagerar med en tydlig känsla och levererar en svarsreplik som förmedlar den känslan.
3) Börja om övningen med motsatta roller.

Exempel:
A [neutralt] — Jag har väntat på dig.
B [kärleksfullt] — Åååh, du är så himla gullig!

B [neutralt] — Jag har väntat på dig.
A [iskallt] — Och jag har väntat på dig. [drar fram en pistol och skjuter B]

Den neutrala öppningsrepliken kan varieras i det oändliga, gärna med konkreta påståenden som lockar till reaktion. Exempelvis ”Jag älskar dig”. Det verkar kanske anspråkslöst i alla sin enkelhet, men efter att ha gjort den här övningen med alla mina kursare på basnivå har jag märkt en drastisk ökning av närvarokänsla genom hela kursen. Ett av extremt få sätt som improvisation verkligen kan gå fel på är när skådespelarna inte lyssnar på varandra och inte tar hand om de idéer som man försöker ge varandra.

Särskilt nybörjare kan vara stressade över situationen och lite upptagna med sina egna idéer. Resultatet då blir ofta att två personer står och fyrar av repliker mot varandra som bara svischar förbi ovanför huvudena på varandra utan att tas om hand. Så här kan det se ut då:

A — Jag har väntat på dig.
B — Min pappa har dött.
A — Ska vi gå och bada?
B — Titta, ett UFO!

Hur hade den ”scenen” sett ut om man tog det lugnare och verkligen lyssnade på varandra i stunden istället för att anstränga sig på var sitt håll för att skapa en intressant scen? Kanske så här:

A — Jag har väntat på dig.
B — Min pappa har dött.
A [chockad] – Men älskling, hur mår du? [håller om B]
B [kramar A, ledsen, kärleksfull] – Jag vet inte. Följ med mig hem. Jag måste städa i hans lägenhet. Jag klarar inte av det själv.
A – Självklart, älskling. [tar B i hand, bägge går iväg]

I nästa scen kanske man hade fått se vad som hände i pappans lägenhet och hur det påverkar relationen hos det etablerade paret. Poängen är att A, genom att verkligen lyssna på B och reagera i en tydlig känsla, gör det möjligt för B att också reagera och ta det han eller hon just sade på allvar och ge det mening. Den här gången blev det inga UFO:n som ingen brydde sig om. Det blev en scen om en pappas död som bägge skådespelare byggde tillsammans.

På det här sättet kan man gå från övningens neutrala öppningsreplik och reaktion till längre scener. Lägg bara till fler reaktioner på reaktionen. Så här:
A: neutral öppningsreplik
B: reaktion och motreplik
A: reaktion på reaktionen
B: reaktion på reaktionen på reaktionen

Så här kan det se ut när man byggt ut övningen på detta vis:
A [neutralt] – Jag har väntat på dig.
B [irriterad] – Vad fan, jag har väntat på dig! Vi skulle ju ses för en halvtimme sen!
A [förvirrad] – Va? Nej! Åh! Förlåt, jag är så snurrig nu med bröllopet och allt!
B [ömt] – Det gör inget, älskling. Jag älskar dig och det kommer bli världens finaste bröllop.

Och så vidare. Plöstligt har man en hel scen, eller åtminstone en intressant start. Det fina är att alla människor brukar få impulsen att vilja bygga på övningen på just det här viset, att lägga till fler reaktioner än en. ”Nu improviserar ni”, brukar jag säga då. Kanske är det redan första kursgången. Att döma av kursarnas ansiktsuttryck fylls de då av en känsla av upprymdhet och förvåning: var det så här lätt att improvisera?

När man kommit hit i övningen har man också kommit närmare en övning som kallas ”ny känsla efter varje replik”. Den gör lite samma sak: ser till att man lyssnar, tar hand om replikerna man får av sin kamrat och drabbas av det som sker.

Improvisatörer som hamnar i det där magiska flowet när allt ser så enkelt ut – de är mindful, vare sig de känner till termen eller ej. Plötsligt har det gått 45 minuter och man har spelat en hel improviserad pjäs. Det som krävdes var inte att man stod i ett hörn och funderade ut hur man skulle vara intressant och rolig i scenen. Det som krävdes var bara att gå in på scenen och verkligen lyssna på sin partner.

***

1
Hemligheten: Från ögonkast till varaktig relation
Dan Josefsson, Egil Linge
Natur & Kultur

2
Get Out of Your Mind & Into Your Life
Steven C. Hayes, Ph. D. with Spencer Smith
New Harbinger Publications

3
Mindfulness i hjärnan
Åsa Nilsonne
Natur & Kultur

En lättsmält djupdykning i improvisationens (och livets) principer
Del 1

En av de vanligaste impulserna hos nya improvisatörer är att säga nej till de flesta förslag som medspelarna försöker ge dem. Så här kan det se ut:

A: Jag vill köpa en hamster.
B: Vi har inga hamstrar.

A: Hej farfar!
B: Jag är inte din farfar.

A: Ska vi gå och bada?
B: Nej.

Nej-sägandet, eller blockerandet, kan komma sig av olika anledningar. De vanligaste är:
1) Improvisatören känner obehag inför det föreslagna (eller inför att improvisera generellt).
2) Improvisatören vill göra sig lustig.
3) Improvisatören vill göra scenen mer intressant genom att introducera en konflikt.

I fallet 1) ska man komma ihåg att det är läskigt att improvisera i början för många. Genom att skapa ett accepterande gruppklimat och sprida förståelsen att ingenting är fel så kan kursledaren minska risken för den här typen av blockeringar.

I fallet 2) är det viktigt att förstå att humorn i improvisationsteater aldrig kommer från enskilda personers lustigheter. Sådana försök tenderar bara att man gör sig lustig på någon annans bekostnad, vilket blir direkt obehagligt för publiken. Mer om detta i ett senare inlägg.

I fallet 3) är det i och för sig sant att de flesta historier behöver en konflikt för att kännas intressanta. Att blockera idéer är dock inte konstruktivt. Att lära sig hur man presenterar en intressant konflikt och när man bör göra detta är en svår konst och ämnet för ett senare inlägg.

Jämför ovanstående blockeringar med nedanstående varianter där person B istället gör det medvetna valet att acceptera:

A: Jag vill köpa en hamster.
B: Härligt! Jag har en fin krabat här.

A: Hej farfar!
B: Pelle! Åh, vad glad du gör din gamla farfar!

A: Ska vi gå och bada?
B: Ja!

Genom att säga ja öppnar man för en fortsatt intressant utveckling i scenen, till skillnad från när man blockerar. Det enda man åstadkommer genom att blockera är att få sin medspelare att känna sig osäker och dum, plus att scenen riskerar att falla död till marken.

Att säga ja, att acceptera, är den kanske allra viktigaste grundprincipen i improvisationsteater. Eftersom det inte finns något manus måste man kvickt bli överens om vad scenen egentligen handlar om. Och eftersom det aldrig går att överblicka alla möjliga konsekvenser av ett val i impro så finns det ingen anledning att förkasta en idé för att vänta på någon som verkar bättre.

Alla val kan potentiellt leda till fantastiska scener. Genom att nappa på den första idén som någon ger dig så gör du din medspelare glad, samtidigt som du framstår som en orädd och prestigelös improvisatör. Men kanske viktigast av allt: scenen kan gå vidare, istället för att urarta till ett publikt brainstormingmöte där du och dina kamrater turas om att refusera varandras idéer.

Accepterandet är intimt förknippat med många andra principer inom impro, som alla kommer få separata inlägg senare. De närmast besläktade är:
Få din partner att se bra ut
Genom att bygga upp varandra klarar ni vad som helst

Säg ”Ja, och…”
Stanna inte vid att bara acceptera kamratens idéer — bygg vidare på dem

Var konkret
Om du har en idé, säg den i klartext

Jag har själv utsatt mina medspelare för blockeringar massor av gånger – det verkar djupt mänskligt att impulsivt se alla sätt som någonting kan gå fel på. Därför kan det ta emot att säga ja i början, men ju mer man övar sig på att acceptera kamraternas idéer, desto gladare och mer uppsluppen blir man själv.

Kanske är det den här positiva och bejakande principen som gör att en del kursdeltagare går hem från veckans impropass och känner att de kan förändra världen.