Peppa med oss inför Den Improviserade Schlagerfestivalen 2010

Följ med bakom kulisserna inför årets musikimprovisation.

Nu är det bara två veckor kvar till Den Improviserade Schlagerfestivalen. Varje vardag kan du följa nedräkningen på den officiella festivalbloggen, där jag tar er med bakom kulisserna inför evenemanget. Häng med!

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

Sagt om impro #9

”All impro handlar om att leka. Går man ut på scenen utan den lekfullheten så tappar man det som är improns kraft.”
– Johan Humlesjö

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

Gränslös improvisation i fascinerande spelet Sleep is Death

Faksimil från dagens SvD. Jag recenserar spel varje torsdag.

Idag recenserar jag Jason Rohrers fantastiska indieskapelse Sleep is Death i SvD.

Mer ett verktyg för spontant skapande mellan två personer än ett traditionellt spel, men inte mindre spännande för det. För någon som är intresserad av improvisationsteater är Sleep is Death oerhört givande. Se varför i min fullständiga recension här.

Kolla in mer om spelet på den officiella hemsidan.

Kolla historier som folk har skapat i spelet här.

Kolla in min spelrelaterade blogg, Vincere vel mori, här.

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

Den improviserade schlagern är tillbaka

Hur kan man sjunga från tårna när man inte har någon text? Eric Stern från Den Improviserade Schlagerfestivalen förrförra året. Foto: Lasse Lychnell

Yes! För fjortonde året i rad anordnar Stockholms Improvisationsteater Den Improviserade Schlagerfestivalen (DIS).

I en improviserad schlagerfestival vet varken musiker eller artister vad de ska sjunga eller spela förrän de plötsligt gör det. Allt är improviserat. Musikgenren dras ur en hatt (eller dylikt). Låttiteln kommer på förslag från publiken. Sen är det bara att sjunga och spela från tårna.

För någon som är rädd för att improvisera talat kan det verka som det sjukaste i världen att någon vågar sjunga improviserat. Men det är egentligen inte så stor skillnad. Som den improviserade schlagerregissören Per Gottfredsson säger så kan det improviserade sjungandet faktiskt ibland kännas enklare, eftersom man har musiken som driver på. Bara man inte låter det bli ett stressmoment.

Hur som helst: under Love 2010-festivalen kommer den improviserade schlagern hållas på pontonscenen vid Skeppsbron. Den 7-9 juni är alla välkomna förbi att se hur artisterna stylas live och får veta sin musikgenre och låttitel ungefär en sekund innan det är dags att börja sjunga.

Alla de gånger jag gått på improviserad sångtävling har det varit fantastiskt underhållande. Det är improvisation i takt, ibland med rim, och med trallvänliga refränger över alltihop. Jag vet ingen improform som är mer medryckande och hjärtevärmande.

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

I impron är alla lagkaptener

Du är ute och går med en kompis på stan. Plötsligt tittar ni upp och befinner er på en ny plats dit ingen av er styrt. Du är säker på att det inte var du som valde platsen, eftersom du bara följde din kompis. Kompisen i fråga har precis samma känsla. Bägge följde varandra, men ingen styrde.

Samma känsla kan inträffa när man hamnar i det där riktiga flowet i en improviserad pjäs. Man går in på scenen klockan 19. När man går av den klockan 21 har det hänt så otroligt mycket, men själv har man ingen klar bild av exakt hur det gick till. Det bara hände.

Det här är en bra känsla. Det är ett sätt att veta att man har improviserat fullt ut. I en god miljö är det nämligen inte en person som tar kommandot – det är en växelvis verkan som böljar fram och tillbaka hela tiden. Varje gång man kommer med en konkret idé som någon nappar på är man ledaren. Nästa sekund, när responsen på den idén levereras, följer man en ny ledare.

Vid vissa specifika tillfällen kan man som improvisatör behöva analysera en situation för att avgöra om man behövs i scenen eller ej, och huruvida man i så fall skulle göra mest nytta som en passiv bakgrundsfigur eller aktiv ledare. Men för det mesta är den här dansen mellan ledare och följare bara något som händer på ren improinstinkt, flera hundra gånger per föreställning.

Det finns en intressant övning som tydliggör den här symbiosen – nödvändigheten av att skifta roll i en scen. I övningen får två personer spela en scen, men bara den ena får komma med konkreta förslag. Den andra ska fortfarande bejaka och acceptera och spela med, men aldrig bidra med egna idéer.

För den skådespelare som får komma med alla idéer infinner sig snabbt en känsla av att bära runt på den andra skådespelaren som en ryggsäck. Personen är onekligen där på scenen och verkar spela med, men eftersom han eller hon aldrig egentligen bidrar så blir det en ensam hjärna som försöker hålla hela scenen igång. Det brukar bli stressigt, hetsigt och se ut lite som en mental hinderlöpning.

När man precis börjat improvisera är det lätt hänt att man automatiskt glider in i antingen en ledarroll eller följarroll och sedan håller sig där, för att det känns bekvämt. Det krävs ödmjukhet att lämna över stafettpinnen och det krävs en vilja att delta för att ta emot den. Exakt hur och när man lämnar över och tar emot är en träningsfråga som ger sig med tiden.

Och precis som med en riktig stafettpinne som går från en löpare till en annan så infinner sig en djup känsla av lagspel när överlämningarna sitter. En ensam skådespelare hade inte ens orkat ta sig i mål. Eller, för att citera improvisatören Helena Lindegren i truppen The Improvements, som har sin egen sportliknelse:

– Det är väldigt klyschigt att jämföra teater med fotboll, men det är verkligen besläktat. Det är det här samspelet mellan att göra någonting tillsammans och att göra soloprestationer som bygger det hela. Känslan i fotboll när man gör en bra framspelning till ett mål är samma som när man har gjort en bra improföreställning.

***
Foto: http://flickr.com/photos/t_buchtele/ / CC BY-NC-ND 2.0

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

Först blir man sämre

När man försöker applicera ny kunskap kan man hamna i en temporär svacka.

Ibland backar man som improvisatör. Som nybörjare är utvecklingen raketartad. En fallenhet för att vara spontan och en kursledare som är bra på att locka fram denna egenskap hjälper förstås till. Men vid några tillfällen i utvecklingen hamnar man på en platå, eller snarare i en dalgång.

Dalgångarna brukar inträffa när man går från att vara helt spontan till att vara mer självmedveten och resonerande på scenen. Ofta händer detta när man tillskansat sig stora mängder ny information och försöker applicera den i sitt utövande för att nå det uttalade målet att bli en bättre improvisatör.

Personligen har jag absolut upplevt några större svackor i mitt improviserande. För oavsett hur mycket jag propagerar för att improvisationsteater är helt kravlös så kan man förstås vara olika duktig. Och det är när man försöker reda ut exakt vilka faktorer som avgör hur bra man är på scenen som det kan gå lite i baklås.

Förhoppningsvis har man goda kurskamrater och en lika god ledare. Då kommer ett stort uppsving efter dalgången, då man på allvar lärt sig någonting nytt. Det kan röra sig om teorier kring hur man bygger en längre sammanhängande historia tillsammans utan att den urartar i otydliga galenskaper, hur man bygger hyfsat nyanserade karaktärer, eller hur man sjunger improviserat.

Har man väl blivit en erfaren och god improvisatör blir man immun mot större svackor av just det här slaget. Improvisationens principer sitter i ryggmärgen. Likt tekniken att cykla behöver man inte längre fundera konkret på hur man ska göra för att hålla balansen.

Däremot är man aldrig fullärd som improvisatör. Betraktar man sig som fullärd blir man snarare en dålig och stängd improvisatör som inte längre är mottaglig för att överraska och överraskas. Och om det är något som är riktigt trist att se på (och vara med i) så är det improvisation där övertrygga skådespelare inte längre har den där drivkraften. Drivkraften att kasta sig ut utan skyddsnät.

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

Världens minsta stora föreställning

Igår var jag på världens kanske minsta teater. En improtrupp med Maria Lindberg i spetsen hade dragit ihop ett litet event de kallade Spontanimpro. ABF:s lokal på Södermalm var kanske 20 kvadratmeter stor, inklusive läktarplatsen för publiken. Där spelade improvisatörerna högenergisk gladimpro praktiskt taget i våra knän.

En helt vanlig dag i en myrstack.

Litenheten — femton huvuden i publiken och femton kvadratmeter scenyta — blev till en enbart positiv grej. Man brukar prata om intimitet i teater. Jag vet inte om det kan bli mer intimt än att skådespelarna är på knappt armlängds avstånd och personligen bjuder publiken på ostbågar och lådvin.

Temat för kvällen var att ingen visste särskilt mycket om vad som skulle hända. Man hade inte dragit upp några planer eller repeterat några tekniker. Maria Lindberg höll i första akten, som utvecklades till ett antal scener med olika tekniker som alla fokuserade på en och samma karaktär. Vi fick lära känna stackars Angelica, en 32-årig busscaufför med svåra trauman från sin barndom. Agad av sin far och överbeskyddad av sin mor hade hon utvecklat en grav fobi mot tunnelbanor. På något vis slutade akten med att hon klängde sig fast på en skotsk busspassagerare som sprang ner i tunnelbanan där de plötsligt började ligga med varandra. Så kan det gå när man hunsats hela livet.

Veronica Bergström gör Maria Lindbergs armar när hon försöker förklara något väldigt viktigt för Niklas Folkegård.

I andra akten körde man Gorillateater — en typ av impro där skådespelarna turas om att öppet regissera sina kamrater på scenen. Baserat på om publiken gillar regin kan regissören sedan få poäng eller böter i form av en soloscen som de måste dra från en hatt. Här fick jag nöjet att återse en av Veronica Bergströms egenpåhittade tekniker som uppkom under något klubbmästerskap för många år sedan på Spegelteatern: ”En helt vanlig dag i en myrstack”. I det här fallet blev det en kärlekstriangel mellan en kvinnlig och två manliga myror där den ena mannen lurade kvinnan att skjuta den andra.

Jag skrattade och njöt lika mycket som när jag gick på proffsuppsättningen Funky Frauleins of Sweden, trots att omständigheterna här var något mer spartanska. Ljuset från lysrören var hemskt, någon kompande musiker fanns inte, och alla gjorde lite vad som föll dem in istället för att följa ett uppgjort tema. Det var impro i sin naknaste form, vilket bara gjorde upplevelsen starkare. Det här opretentiösa upplägget säger något om hur förutsättningslös improvisationen är. Den behöver aldrig förlita sig på pyroteknik, rekvisita eller annat fluff.

För så är det ju: själva skapandet mitt framför publikens ögon — det magiska innehållet i varje improviserad föreställning — är oförändrat oavsett skådeplats och yttre omständigheter.

Anna Harvard och Ola Aurell styr varsin skådespelare i tekniken Dockorna. Skådespelarna får inte röra sig för egen maskin, bara prata.

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

En som vågade #1: ”Omtumlande, nervöst och jätteroligt”

En artikelserie där vi följer nybörjaren Theres Falheim genom hennes första improkurs
Del 1

Det känns omtumlande så här efter första lektionen. Främst för att jag fick möta mina svårigheter med att prata inför folk. Till exempel skulle vi presentera en av de andra deltagarna inför alla, vilket var jättenervöst. Men det som var så skönt var att alla såg uppskattande ut när jag pratade, inte som när man var liten och ingen brydde sig om vad man sade. Det kändes mycket lättare eftersom alla var så positiva.

Jag har funderat i många år på en improvisationskurs, men varit så inne på att jag skulle ha en kompis med mig. När jag inte hittade någon tänkte jag till slut att jag får gå en kurs själv istället.

Det kändes jobbigt att behöva möta så många nya människor på en gång, men det räckte med ett leende och ett skratt från någon så slappnade man av. Och när en kille undrade något innan kursen hade börjat så svarade jag – fastän jag är jätterädd för att prata inför folk. Det hjälpte verkligen att veta att vi alla är där på lika villkor.

Läraren jobbade säkert också med metoder att få gruppen att slappna av, även om jag inte kan analysera exakt hur hon gjorde det. Men jag tror att hela hennes sätt att vara gjorde att alla slappnade av. Hon såg lite galen ut när hon gjorde knäppa miner och jag tänkte att ”Jaha, här kan man göra vad som helst!”

När vi ställde oss i en cirkel på golvet för att börja improvisera på allvar blev jag livrädd. Jag visste inte ens hur jag skulle stå: avslappnat eller i stram givakt? Jag tänkte att jag säkert skulle göra bort mig och att det skulle vara svårare att improvisera än jag hade kunnat föreställa mig. Men alla var så härliga och mysiga och glada i gruppen. Alla hade kul och det var mycket skratt. Det hjälpte nog att vi släppte loss till många fåniga övningar, och även om det kanske inte alltid blev så bra så var det ändå uppskattat.

Ett av de bestående intrycken från den första lektionen är att jag står och asgarvar med en vilt främmande människa. Jag släppte loss, helt enkelt. Jag kunde till och med släppa masken och göra fula miner. Det var det mest omtumlande, att jag vågade göra sådant.

Det känns fortfarande nervöst när jag tänker på nästa lektion om en vecka, men också väldigt roligt. Efter att kursen är slut hoppas jag att jag ska känna att den har gjort en stor skillnad i vad jag vågar.

Berättat av Theres Falheim för Tommy Rydling

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

Välj en känsla och kör

När man börjat reagera med känslor i improvisation kan det ibland kännas svårt. Hur många sätt kan man reagera på när någon säger något till en, liksom?

Om det känns knepigt för en improvisatör att reagera tydligt i en känsla brukar jag föreslå två saker.

För det första: tänk på att det inte är du, privatpersonen, som måste ha en äkta känsla inombords. Vi spelar. Vi hittar på. Vi låtsas. Du behöver alltså absolut inte känna att du personligen kan stå för något av det du presenterar, särskilt inte känslomässigt. Det här är dessutom inte psykoterapi vi håller på med, så att kunna skilja på sitt eget känsloliv och det spelade är bara sunt och gör att man kan resonera kring improns principer i bakhuvudet medan man fortsätter spela bra teater.

För det andra: om du har svårt att välja ”rätt” känslorespons — dela upp det i ett digitalt val. 1 eller 0. Gilla eller ogilla. För så är det ju: den grundläggande uppdelningen av känslor är i postivt och negativt. Så om person A säger: ”Jag älskar dig” till din karaktär och du känner dig osäker på exakt hur din karaktär borde reagera i detalj: välj mellan positivt/negativt så kommer resten av sig självt.

Man kan också tänka på att de enkla, självklara valen oftast är fullgoda. Om någon säger ”Jag älskar dig” kan man bli glad eller besvärad. Antingen är kärleken besvarad, eller inte. Det är väl de mest instinktiva sätten man kan känna inför varje känsloladdad replik.

Jag tycker alltid det brukar hjälpa om man tänker så här. Finlira kan man göra när man blivit ordentligt varm i impro-kläderna. Tills dess funkar det hur bra som helst att bara bestämma sig för en av grundkänslorna positiv eller negativ och förmedla den tydligt och se vad som händer.

Som i all god improvisation är man ju dessutom aldrig ensam om att bygga scenen. Du själv måste inte förstå exakt hur din pusselbit påverkar den fullständiga scenen. Det enda du måste göra är att bidra på något vis, så bygger dina kompisar vidare.

Att inte reagera alls när någon säger ”Jag älskar dig” är det enda fel du kan göra på scenen (om du inte spelar apatisk). Och känner du ingenting instinktivt när repliken kommer — låtsas. Ljug. Välj. Var digital. Noll eller ett. Du kommer få en reaktion på din reaktion tillbaka, och då kommer fortsättningen ge sig automatiskt.

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

Ur enkla val kommer komplexa scener

Min absoluta favoritövning i impro kallas Fiende och beskyddare. Det är inte bara en rolig uppvärmning — den gömmer en av improns grundprinciper och levandegör viktiga vetenskapliga principer om spontan ordning och emergens. Den går till så här:

Fiende och beskyddare
Alla på golvet i ingen särskild ordning.
Varje person väljer tyst för sig själv en person som ska vara deras fiende, och en som ska vara deras beskyddare.
När leken startar måste alla personer se till att ha sin beskyddare mellan sig och sin utvalda fiende.

Resultatet brukar bli en virvel där folk går (i centrum) eller springer (i utkanten) för att placera sig korrekt. Virveln snurrar gärna snabbare och snabbare ett tag. Ofta saktar den ned vid något tillfälle. Byter kanske rotationsriktning helt och hållet. Låter man jakten gå vidare länge så händer det ofta att improvisatörerna stöter på en vägg. Då brukar det kunna bli en situation där det ser ut som att alla hamnar på en rak linje längs väggen. En gång har jag sett leken gå ut just så — med att alla hittade sina önskade positioner och plötsligt stod helt stilla på rad. Ofta är det någon som inte är helt nöjd och rör lite på sig — då börjar virveln plötsligt om igen med förnyad kraft.

Inom vetenskapen betyder spontan ordning ungefär att ordning kan framträda ur det som ser ut att vara komplett kaos. I det fallet då alla mina improvisatörer hamnade stilla på ett led längs ena väggen kan man kanske säga att det var ett exempel på spontan ordning.

Emergens är ett begrepp som bland annat används för att förklara hur enkla regler hos många individer eller objekt kan skapa något som ser ut att vara större, vackrare eller mer skickligt uttänkt än summan av delarna. Exempel på emergens i naturen kan sägas vara stora fiskstim som verkar röra sig likt ett enda medvetande. I själva verket leker fiskarna bara sin egen lek som de förmodligen kallar Beskyddare, beskyddare, beskyddare, beskyddare, beskyddare och beskyddare (håll jämnt avstånd till kompisen ovanför, under, till höger, till vänster, framför och bakom dig).

Och för att komma tillbaka till improns grundprinciper: den här leken brukar alltid få folk på glatt humör. Den känns spännande för att det händer saker som man aldrig hade kunnat förutse. Det blir som en aha-upplevelse för många, även om det kanske är svårt att rubricera aha-upplevelsen eller veta exakt hur man ska dra nytta av den. Då brukar jag förklara den ur en strikt impromässig synvinkel:

Om ni gör några enkla val på scenen kan fantastiska scener blomma upp till synes av egen kraft.

Det finns mer praktiskt tillämpbara tekniker för att locka fram emergenta scener i improvisationsteater. En sådan teknik kan vi kalla för Inre drivkraft. Där bestämmer sig en eller flera skådespelare för en hemlighet eller livslång dröm som den egna karaktären har. När man sedan spelar tillsammans händer det automatiskt spännande saker, även om scenen aldrig direkt handlar om det hemliga.

Just den där känslan av att något vackert och komplext plötsligt vecklade ut sig framför ögonen på oss. Jag tror det är det som gör att publiken ibland känner att god impro ser för bra ut för att inte vara medvetet konstruerad hela vägen. I själva verket är det när improvisatörerna slutar klamra sig fast vid tanken på total kontroll som de allra vackraste mönstren uppstår.

***
Det här blogginlägget är inspirerat av min sambo Gisela Jönsson, som är den som egentligen kan det här med emergens och spontan ordning. Om ni tycker det är spännande koncept rekommenderar jag ett besök på hennes blogg Mindspark.

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd