Impro 101: Vikten av att vara o-rolig

En lättsmält djupdykning i improvisationens (och livets) principer
Del 5

Det är okej att tönta sig innan publiken är på plats.

Det finns en utbredd vanföreställning om att improvisationteater handlar om att vara rolig. Inget kunde vara mer fel.

Visserligen skrattar publiken ofta. Ibland kan man själv inte hålla sig för skratt på scenen. Men skratten kommer inte för att någon är en lustigkurre. Den som aktivt söker skämten kommer ofta misslyckas fatalt och bara uppnå motsatt effekt — det blir ett slags dålig standupshow med en ensam avsändare. Och även om bra standup ser väldigt spontan och improviserad ut så är den allt annat än det.

Skratten i improvisationsteater — de djupa, hjärtliga — kommer sig av något helt annat än lustifikationer. De kommer sig av att improvisatörerna ger sig hän åt det som händer på scenen och verkligen låter det påverka dem. Ur hängivenheten till det som spelas kommer humorn automatiskt.

Den som försöker vara rolig på kommando i improvisationsteater gör det ofta på medspelarnas bekostnad. Istället för att delta i det som händer och hjälpa till att bygga scenen vidare blir skämtaren en person som ställer sig vid sidan av för att kommentera det som sker, som om han eller hon skulle vara för bra för att hugga in och impra med kompisarna. Det är väldigt sällan jag eller någon annan skulle påstå att det finns några konkreta fel man kan göra i improvisationsteater. Men att sluta spela tillsammans för att istället driva en enmansshow är inte att spela improvisationsteater över huvud taget.

Därmed inte sagt att man ibland söker billiga skratt. Ur publikens skratt får man energi och glädje som skådespelare. Men ofta gör man det i form av att man väljer att använda vissa tekniker tillsammans med sina medspelare. En som jag vet är mer eller mindre objektivt sett rolig är att säga en sak till sin medspelare men berätta för publiken vad man (fortfarande i sin karaktär) egentligen tänker. Så här:

Undertexter
A — Jag har lagat mat åt dig! Falukorv, din favorit.
B — Åh vad gullig du är, älskling!
B [till publiken] — Jag hatar när hon lagar falukorv! Varför har hon fått för sig att jag gillar det?
B [till A igen] — Nom nom nom! [Äter med låtsad förtjusning]
A [till publiken] — Jag älskar att göra små överraskningar till min kille så här! Det är så härligt att se när han blir så glad!

Observera att i det här exemplet gör B sig inte lustig på A:s bekostnad. A är dessutom en lyhörd improvisatör som förstår vad B gör och använder det som bränsle för att trappa upp situationen och skapa en scen där de två turas om att öka klyftan mellan det sagda och det tänkta. Det är att vara rolig fastän man fortfarande är lyhörd och spelar fin teater tillsammans.

Grundinställningen för en improvisatör bör vara att man försöker vara så o-rolig som möjligt. Är man bara ärlig och prestigelös i sin improvisation kommer man att få de där skratten ändå — som på beställning, rentav.

Kommentarer inaktiverade.