Impro 101: Vikten av att vara oartig

En lättsmält djupdykning i improvisationens (och livets) principer
Del 3

Hos psykologen i en gammal föreställning med ensemblen Under Konstruktion.

När en improvisatör lärt sig att inte blockera dyker ofta ett nytt hinder upp: den missriktade hövligheten. Visst är det sant att man behöver vara lyhörd och uppmärksam på sin medspelare – men den missriktade artigheten kan bli ett lika stort problem som en hänsynslös buffel på scenen.

Den överdrivna artigheten gör att en försynt improvisatör håller inne med en fullgod idé av rädsla att kamraten kanske tar illa upp i det fall han eller hon hade en helt annan idé som då måste kasseras. Det här kan snabbt bli så passiviserande att den artiga improvisatören sällan eller aldrig kommer med några egna förslag. Det kan verka hövligt, men om man tänker ett varv till inser man att den som inte bidrar konstruktivt till scenen dumpar över allt ansvar på sin kollega, vilket är allt annat än snällt.

Nu är det ofrånkomligt att man har olika bra dagar som improvisatör. Det är helt okej att bara spela passiva lågenergikaraktärer en dag när man inte känner geisten för någonting mer. Bara man gör det av rätt anledning och inte tror att det är ett eftertraktat karaktärsdrag hos en improvisatör att aldrig ta kommandot.

I en god scen växlar istället kommandot från en skådespelare till en annan. Genom att bägge ger och tar kan bägga improvisatörer bli förvånade och ställas inför spännande val som annars aldrig uppkommit. Om bara en hjärna kommer med alla idéer blir det sällan särskilt inspirerande, utan känns mer som en forcerad enmansshow.

Ställ inga frågor
Även om en improvisatör har en konkret idé så händer det ofta att han eller hon maskerar den i form av en fråga. Från att ha varit en konkret idé förvandlas den då till en gissningslek som ofta bara leder till fler frågor. Snart börjar scenen trampa vatten. Så här kan det se ut när två alldeles för artiga improvisatörer möts:

A: Hej.
B: Hej.
A: Hur är det?
B: Jorå.
A: Hur var det på festen igår?
B: Bra.
A: Jag hörde att det blev livat?
B: Jovars.
A: Jaha…
B: Hur är det själv?
A: Jodå.

Och så vidare, i all oändlighet. Som i alla andra improviserade scener kan man lätt få den här att fungera igen med en enda inspirerad insats. Det vore till exempel lite roligt om en tredje person sprang in från sidan och gallskrek:

MEN FÖR I HELVETE, UNGAR! GÖR NÅNTING MED ERA LIV ISTÄLLET FÖR ATT BARA STÅ HÄR OCH HÄNGA!

Men om det nu inte händer – och om skådespelarna inte medvetet spelar apatiska – så har vi en scen som inte är på väg någonstans. Vad handlar den över huvud taget om? Det är då man ska dra till med ett riktigt konkret och uppseendeväckande påstående. A verkade ha en idé om att något oegentligt hände på en fest igår. Hur hade det sett ut om A presenterat sin idé på ett konkret vis, pang bom, istället för att tassa runt på tå? Kanske så här:

A: Hej.
B: Hej.
A: [stirrar argt på B utan att säga något]
B: [skruvar på sig] Vad är det?
A: Jag hörde att du hade kul på festen igår.
B: [nervös] Jorå…
A: [närmar sig hotfullt] Du ska ge fan i att hångla med min tjej!
B: Vafan, det var hon som var på! Hon sa att hon ändå skulle göra slut med dig idag!

Det absolut snällaste man kan göra är att påstå saker om sin medspelares karaktär på det här viset; konkreta saker som medspelaren i sin tur kan ta till sig av och bygga vidare på. Nu kan scenen utvecklas åt många olika håll, alla lika intressanta och relevanta. A kan bli ledsen och börja gråta, eller öka hotet om våld mot B. Eller så kan C (den omtalade flickvännen) göra entré och berätta vem hon egentligen är kär i (kanske person D?).

Poängen är att scenen nu plötsligt är laddad med relevant innehåll, främst tack vare att A presenterade sin idé helt konkret till sin medspelare, som då inte kunde göra annat än att reagera på det som verkade hade hänt (och som han i god improvisationsanda absolut bör acceptera som sanningen).

Det är en väldig skillnad på att vara lyhörd och passiv. Kanske tar det emot till en början att framhäva sina idéer. Vem tror man att man är, liksom. Men när du själv står där på golvet och undrar vad scenen egentligen handlar om – då blir du bara glad när kompisen påstår att du hånglat med hans flickvän. Det är som att han slänger en fantastisk livboj till dig där du trampar vatten utan riktning och mål.

När du upplevt den känslan förstår du också vilken fin kompis du är när du kastar livbojen i nästa scen.

Kommentarer inaktiverade.