Impro 101: Vikten av mindfulness

En lättsmält djupdykning i improvisationens (och livets) principer
Del 2

Mindfulness är en psykologiterm som brukar översättas ”medveten närvaro”. Skolexemplet på när man inte är mindful är på morgonen när man drar i sig juiceglaset utan att egentligen känna efter hur juicen smakar. Man har förmodligen redan börjat fundera på dagens första jobbmöte och är stressad över tågtiden man har att passa. Det är fullt förståeligt – men vore det inte härligare om man åtminstone någon morgon stannade upp mentalt och tillät sig själv att njuta av smaken av mer eller mindre färskpressade apelsiner?

Mindfulness har vetenskapligt visat sig hjälpa bland annat människor med otrygga anknytningsmodeller(1), människor som ältar och är deprimerade(2) eller lider av panikattacker(3). Även på ett mer vardagsfilosofiskt plan tror jag mindfulness kan hjälpa en att må bättre. När man improviserar är total närvaro ett av de enklaste sätten att skapa gripande och trovärdig teater tillsammans, till synes helt utan ansträngning. Här är ett väldigt givande sätt att introducera ett slags mindfulness till improvisatörer av alla nivåer utan att bli allt för teoretisk.

Reagera i en känsla
Det här är en teknik som den kanadensiska improgruppen Crumbs lärde mig på en workshop för en tid sedan. Om den hade ett namn så har jag glömt bort det. I mina kursanteckningar brukar jag kalla den ”Jag älskar dig”. Den går till så här:

Dela upp er i par.
1) Den ena levererar en replik i neutral ton.
2) Den andra reagerar med en tydlig känsla och levererar en svarsreplik som förmedlar den känslan.
3) Börja om övningen med motsatta roller.

Exempel:
A [neutralt] — Jag har väntat på dig.
B [kärleksfullt] — Åååh, du är så himla gullig!

B [neutralt] — Jag har väntat på dig.
A [iskallt] — Och jag har väntat på dig. [drar fram en pistol och skjuter B]

Den neutrala öppningsrepliken kan varieras i det oändliga, gärna med konkreta påståenden som lockar till reaktion. Exempelvis ”Jag älskar dig”. Det verkar kanske anspråkslöst i alla sin enkelhet, men efter att ha gjort den här övningen med alla mina kursare på basnivå har jag märkt en drastisk ökning av närvarokänsla genom hela kursen. Ett av extremt få sätt som improvisation verkligen kan gå fel på är när skådespelarna inte lyssnar på varandra och inte tar hand om de idéer som man försöker ge varandra.

Särskilt nybörjare kan vara stressade över situationen och lite upptagna med sina egna idéer. Resultatet då blir ofta att två personer står och fyrar av repliker mot varandra som bara svischar förbi ovanför huvudena på varandra utan att tas om hand. Så här kan det se ut då:

A — Jag har väntat på dig.
B — Min pappa har dött.
A — Ska vi gå och bada?
B — Titta, ett UFO!

Hur hade den ”scenen” sett ut om man tog det lugnare och verkligen lyssnade på varandra i stunden istället för att anstränga sig på var sitt håll för att skapa en intressant scen? Kanske så här:

A — Jag har väntat på dig.
B — Min pappa har dött.
A [chockad] – Men älskling, hur mår du? [håller om B]
B [kramar A, ledsen, kärleksfull] – Jag vet inte. Följ med mig hem. Jag måste städa i hans lägenhet. Jag klarar inte av det själv.
A – Självklart, älskling. [tar B i hand, bägge går iväg]

I nästa scen kanske man hade fått se vad som hände i pappans lägenhet och hur det påverkar relationen hos det etablerade paret. Poängen är att A, genom att verkligen lyssna på B och reagera i en tydlig känsla, gör det möjligt för B att också reagera och ta det han eller hon just sade på allvar och ge det mening. Den här gången blev det inga UFO:n som ingen brydde sig om. Det blev en scen om en pappas död som bägge skådespelare byggde tillsammans.

På det här sättet kan man gå från övningens neutrala öppningsreplik och reaktion till längre scener. Lägg bara till fler reaktioner på reaktionen. Så här:
A: neutral öppningsreplik
B: reaktion och motreplik
A: reaktion på reaktionen
B: reaktion på reaktionen på reaktionen

Så här kan det se ut när man byggt ut övningen på detta vis:
A [neutralt] – Jag har väntat på dig.
B [irriterad] – Vad fan, jag har väntat på dig! Vi skulle ju ses för en halvtimme sen!
A [förvirrad] – Va? Nej! Åh! Förlåt, jag är så snurrig nu med bröllopet och allt!
B [ömt] – Det gör inget, älskling. Jag älskar dig och det kommer bli världens finaste bröllop.

Och så vidare. Plöstligt har man en hel scen, eller åtminstone en intressant start. Det fina är att alla människor brukar få impulsen att vilja bygga på övningen på just det här viset, att lägga till fler reaktioner än en. ”Nu improviserar ni”, brukar jag säga då. Kanske är det redan första kursgången. Att döma av kursarnas ansiktsuttryck fylls de då av en känsla av upprymdhet och förvåning: var det så här lätt att improvisera?

När man kommit hit i övningen har man också kommit närmare en övning som kallas ”ny känsla efter varje replik”. Den gör lite samma sak: ser till att man lyssnar, tar hand om replikerna man får av sin kamrat och drabbas av det som sker.

Improvisatörer som hamnar i det där magiska flowet när allt ser så enkelt ut – de är mindful, vare sig de känner till termen eller ej. Plötsligt har det gått 45 minuter och man har spelat en hel improviserad pjäs. Det som krävdes var inte att man stod i ett hörn och funderade ut hur man skulle vara intressant och rolig i scenen. Det som krävdes var bara att gå in på scenen och verkligen lyssna på sin partner.

***

1
Hemligheten: Från ögonkast till varaktig relation
Dan Josefsson, Egil Linge
Natur & Kultur

2
Get Out of Your Mind & Into Your Life
Steven C. Hayes, Ph. D. with Spencer Smith
New Harbinger Publications

3
Mindfulness i hjärnan
Åsa Nilsonne
Natur & Kultur

Kommentarer inaktiverade.