Impro 101: Vikten av att säga ja

En lättsmält djupdykning i improvisationens (och livets) principer
Del 1

En av de vanligaste impulserna hos nya improvisatörer är att säga nej till de flesta förslag som medspelarna försöker ge dem. Så här kan det se ut:

A: Jag vill köpa en hamster.
B: Vi har inga hamstrar.

A: Hej farfar!
B: Jag är inte din farfar.

A: Ska vi gå och bada?
B: Nej.

Nej-sägandet, eller blockerandet, kan komma sig av olika anledningar. De vanligaste är:
1) Improvisatören känner obehag inför det föreslagna (eller inför att improvisera generellt).
2) Improvisatören vill göra sig lustig.
3) Improvisatören vill göra scenen mer intressant genom att introducera en konflikt.

I fallet 1) ska man komma ihåg att det är läskigt att improvisera i början för många. Genom att skapa ett accepterande gruppklimat och sprida förståelsen att ingenting är fel så kan kursledaren minska risken för den här typen av blockeringar.

I fallet 2) är det viktigt att förstå att humorn i improvisationsteater aldrig kommer från enskilda personers lustigheter. Sådana försök tenderar bara att man gör sig lustig på någon annans bekostnad, vilket blir direkt obehagligt för publiken. Mer om detta i ett senare inlägg.

I fallet 3) är det i och för sig sant att de flesta historier behöver en konflikt för att kännas intressanta. Att blockera idéer är dock inte konstruktivt. Att lära sig hur man presenterar en intressant konflikt och när man bör göra detta är en svår konst och ämnet för ett senare inlägg.

Jämför ovanstående blockeringar med nedanstående varianter där person B istället gör det medvetna valet att acceptera:

A: Jag vill köpa en hamster.
B: Härligt! Jag har en fin krabat här.

A: Hej farfar!
B: Pelle! Åh, vad glad du gör din gamla farfar!

A: Ska vi gå och bada?
B: Ja!

Genom att säga ja öppnar man för en fortsatt intressant utveckling i scenen, till skillnad från när man blockerar. Det enda man åstadkommer genom att blockera är att få sin medspelare att känna sig osäker och dum, plus att scenen riskerar att falla död till marken.

Att säga ja, att acceptera, är den kanske allra viktigaste grundprincipen i improvisationsteater. Eftersom det inte finns något manus måste man kvickt bli överens om vad scenen egentligen handlar om. Och eftersom det aldrig går att överblicka alla möjliga konsekvenser av ett val i impro så finns det ingen anledning att förkasta en idé för att vänta på någon som verkar bättre.

Alla val kan potentiellt leda till fantastiska scener. Genom att nappa på den första idén som någon ger dig så gör du din medspelare glad, samtidigt som du framstår som en orädd och prestigelös improvisatör. Men kanske viktigast av allt: scenen kan gå vidare, istället för att urarta till ett publikt brainstormingmöte där du och dina kamrater turas om att refusera varandras idéer.

Accepterandet är intimt förknippat med många andra principer inom impro, som alla kommer få separata inlägg senare. De närmast besläktade är:
Få din partner att se bra ut
Genom att bygga upp varandra klarar ni vad som helst

Säg ”Ja, och…”
Stanna inte vid att bara acceptera kamratens idéer — bygg vidare på dem

Var konkret
Om du har en idé, säg den i klartext

Jag har själv utsatt mina medspelare för blockeringar massor av gånger – det verkar djupt mänskligt att impulsivt se alla sätt som någonting kan gå fel på. Därför kan det ta emot att säga ja i början, men ju mer man övar sig på att acceptera kamraternas idéer, desto gladare och mer uppsluppen blir man själv.

Kanske är det den här positiva och bejakande principen som gör att en del kursdeltagare går hem från veckans impropass och känner att de kan förändra världen.

Kommentarer inaktiverade.