Tjejerna i The Improvements: ”Vi improviserar för att det är så levande”

Är det inte självutlämnande att associera snabbt och göra spontana val?
C:
– Det som kan vara självutlämnande är att ens kontrollbehov kan synas eller när man blir helt blockerad. Det är mer såna beteenden än vilka val man gör.

HL:
– Impulserna kommer så himla snabbt, så man kan inte ta ansvar för dom, riktigt. Jag tycker det kan vara intressant. ”Jaha, där dök den grejen upp som jag pratade med min mamma om igår.” Det är lite som drömmar, kanske.

C:
– Jag brukar säga till mina elever att dom inte behöver ta så mycket ansvar för vad som finns i huvudet.


Blir ni någonsin överraskade av era egna hjärnor?
ALLA:
– Ja.


Hur känns det?
HL:
– Det känns som att man har en kompis med sig som man inte riktigt känner. Jag tycker det är väldigt uppfriskande och roligt. Och jag blir glad, för det betyder att jag har släppt kontrollen och kunnat hänge mig åt mina impulser.

”Jag tror att alla skulle må bra av att gå en improkurs. För att just få leka och få skratta”


Många är nog nyfikna på impro men rädda för att börja. Vad vill ni säga ni till dem?
HZ:
– Väldigt många är rädda att prata inför folk. Men då vet man inte om att det finns så mycket tekniker bakom. Att det är okej att misslyckas och att man övar sig på att acceptera sina idéer och allt det där.

HL:
– Det man ser på en föreställning och det man gör när man börjar en kurs är väldigt olika. Det är så avslappnade former och övningar två och två och i grupp. Det är inte på scen man börjar. Det hade ju varit fruktansvärt. Att gå en kurs är ju en helt annan sak, men sen kan det leda fram till att man står på scen och helt plötsligt gör allt det där som man inte trodde – och tycker om det.


Vilka egenskaper behöver man som improvisatör?
HL:
– Prestigelöshet. Man måste i alla fall stå ut med att misslyckas. Man måste kunna stå ut med att göra fel, annars pallar man det inte.


Kan man lära sig det?
ALLA:
– Ja, absolut.

HZ:
– Man får inte vara för ego och tro att ens egna idéer är bäst eller att man står över någon annan. Man måste verkligen vara en lagspelare för att det ska funka.

HL:
– Just det här med att vara ego, att inte våga släppa kontrollen, att inte våga misslyckas. Allt sånt går att träna bort. Som nybörjare är det svårt att inte vara rädd. Det är naturligt och det måste man få vara. Men det man märker när man har hållit på ett tag är att det inte gör något att man misslyckas.
– En del brukar prata om att gå ur sin trygghetszon. Jag tycker att impro handlar om att utvidga sin trygghetszon. Den blir större och större.


På vilket sätt blir trygghetszonen större?
HL:
– Man tränar sig på att göra något som känns läskigt och att kasta sig ut i det okända och inte veta hur det slutar, och så vänjer man sig vid att det alltid slutar okej. Även när det blir pannkaka så är det okej.


Hur stor är den sociala biten när man går kurs?
HL:
– Man kan inte improvisera utan att möta andra människor. Det är kanske därför motståndet finns där. Man gör saker med relativt främmande människor som man kanske egentligen bara gör med den man lever ihop med, om man lever med nån. Man står kanske mitt emot varandra med en meters mellanrum och tittar varandra i ögonen. Man bryter många av de vanliga sociala beteendemönstren.

HL:
– De flesta av oss säger inte vad man jobbar med på kurs. Man säger sitt namn men inte sitt yrke, och det tror jag är väldigt befriande för många. Hur man möts utan dom förutsättningarna. Man gör ju ett slags hierarkier i sin lilla hjärna, och då är yrket en jättestor faktor. På kurs får man utveckla sin privatperson istället för sin yrkesperson.

C:
– Om man utvidgar sin trygghetszon så blir man mindre rädd, och det har man alltid nytta av. Rädslan är ju det som hindrar oss.


Vilka skulle ni rekommendera att gå en improkurs?
HZ:
– Jag tror att alla skulle må bra av att gå en improkurs. För att just få leka och få skratta. Man går in i nåt slags fantasivärld där man får göra fel. Man kan släppa rollen man har på sitt jobb, eller som förälder eller vad det nu är. Det här med att man gör trygghetszonen större, att man gör saker som man inte är van vid, att man säger ja. Det finns så himla mycket där. Vem man än är så kan man behöva göra det där ännu mer.

HL:
– Ju mer kontrollbehov man har, desto större behov av impro, tror jag. Små barn har inget behov av impro. De förstår inte skillnaden på impro och vanlig teater. De tror ju att de kan vara med och bestämma i vanlig teater också.

HZ:
– Folk som man har haft på kurs har varit poliser och präster och chefer på stora företag. Det har varit alla möjliga som får ut så otroligt mycket av det.

HL:
– Jag tycker att det ger nån sorts avslappning som man kan ha med sig i alla möjliga situationer i livet. Att ens inre anspänning blir lite mindre.

C:
Livet är ju improviserat. Det låter som att det ska vara så himla konstigt med improviserat. Det är ett slags konstform, men det är inte konstlat.

HL:
– Bara att man är nyfiken på att utveckla sig själv eller se en annan sida av sig själv. Man behöver ju inte bli proffs, man kan gå en kväll i veckan och garva lite.

Det här inlägget postades i Impro och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.