Tjejerna i The Improvements: ”Vi improviserar för att det är så levande”

Hur känns det efter en föreställning?
HZ:
– På ett sätt blir jag upprymd, och på ett annat sätt blir jag helt slut. Jag kan behöva landa lite någonstans, andas ut lite och känna efter vad som hände.

HL:
– Det går ofta så fort i en föreställning från idé till att det händer. Det kan gå fortare en vad ens hjärna hinner med. Ibland märker man ju inte vad man gör förrän man redan har gjort det. Jag kan behöva tänka igenom och bearbeta föreställningarna. Det brukar vara jättesvårt att gå hem och direkt i säng.


Kan man se helheten i en föreställning efteråt?
HZ:
– Inte riktigt helheten. Det är mer en känsla av hur föreställningen var. Ofta jobbar man upp något slags crescendo mot slutet av föreställningen. Det tror jag också gör att man blir lite matt.

C:
– Man har gått igenom en massa känslor under föreställningen. Karaktärernas känslor. Det är en rätt stor upplevelse.

”Ibland undrar man om det här är en enda lång egotripp. Men att det kan göra folks liv roligare är ju ganska stort egentligen”


Kan man jämföra det med ett fysiskt träningspass?
HL:
– Jag tycker inte det går att jämföra med att gå ut och springa, men jag har spelat fotboll. Det är väldigt klyschigt att jämföra teater med fotboll, men det är verkligen besläktat. Det är det här samspelet mellan att göra någonting tillsammans och att göra soloprestationer som bygger det hela. Känslan i fotboll när man gör en bra framspelning till ett mål är samma som när man har gjort en bra improföreställning. Nånting har fötts i stunden som blev jäkligt bra. Man har hamnat i nåt slags flow. Och man är ofta ganska fysiskt trött när man har spelat, även om det känns mest i huvudet.


Tror ni att hjärnan påverkas på något sätt av all impro?
HZ:
– Man smörjer ”associationsbanorna”. Dom är ganska breda vägar nu. Och vissa av sakerna man jobbar på tror jag verkligen man övar upp en snabbhet i. Det är jäkligt mycket saker man ska tänka på. Så det är klart är det är ett slags workout för hjärnan.

C:
– Jag tror inte man blir klokare, men jag tror man blir smartare av att repa mycket improvisationsteater och spela det, för att man måste hålla så många saker i huvudet samtidigt. Det är väl ett sätt att mäta intelligens.

HL:
– Det händer nånting i hjärnan av att man gör nånting som är läskigt, och så går det bra. Det känns som att det händer kemiska saker i hjärnan som är väldigt härliga. Det är väldigt tillfredsställande.


Hur viktig är impron för er?
HZ:
– Den är jätteviktig för mig. Jag har försökt sluta, men jag faller tillbaka hela tiden. På riktigt tror jag att jag har blivit lite beroende. Det är väl också det här bekräftelsebehovet. Man behöver få lite applåder mellan varven. När jag pluggade tänkte jag att jag skulle släppa det, men fick nästan panik. Impron tillför väldigt mycket i mitt liv.

C:
– Det är ju inte ett helt lätt livsval att vilja försörja sig på teater. Ibland kan jag fundera på att lägga ner och skaffa ett normalt jobb där man inte behöver jobba så mycket för att få jobb – man bara jobbar. Men jag tror jag skulle bli olycklig.

HL:
– Jag tror jag skulle bli olidlig.

C:
– Det här med att man har publiken i sin hand. Det känns ju så otroligt häftigt.

HZ:
– Men också att man är i ett rum och man får alla att skratta och folk är glada efteråt och tycker att de har haft jättekul. Det är ju också väldigt tillfredsställande.

C:
– Vi hade en som skrev ett jättefint brev. Han var sjuk och hade sett vår föreställning tre gånger. Han skrev att den hjälpte mer än all medicin han åt. En annan skrev att dom brukade se min föreställning var tredje månad och att de var glada tre månader i sträck. Ibland undrar man om det här är en enda lång egotripp. Men att det kan göra folks liv roligare är ju ganska stort egentligen.

HL:
– Impro är roligt på ett speciellt sätt, eftersom man är delaktig som publik. Inte bara i att man ger förslag. Man får se saker födas. Man får se det här glappet mellan en impuls och en handling hos en skådespelare och det är ganska häftigt. Publiken har nog också en maskin som tickar och undrar vad som kan hända.


Hur får ni varandra att se bra ut på scenen?
C:
– När vi spelar ihop är det väldigt bra kommunikation. Det handlar om att backa upp varandra. Den idé som nån säger, den tar man. Det är bara så enkelt att få nån att se bra ut.

HZ:
– Det jobbar man väldigt mycket med över huvud taget i impro att inte värdera folks idéer, utan att bara haka på. Jag kan verkligen säga vad som helst och så köper ni det och så blir det nånting bra av det. Man kan vara så himla trygg med att allting är okej, och att det tas om hand om.

C:
– Och dom ”dåliga” idéerna kan ju faktiskt bli roligare än dom bra idéerna.

HL:
– Det är det man lär sig av impro att dom underbaraste stunderna, den mest briljanta komiken, uppstår ofta av misstag. Att man råkar säga något som inte var det man skulle säga och så kör man på det. Så när man har hållit på ett tag och känt det så njuter man lite när misstagen uppstår, för att man känner att det kan bli nåt kul.

HZ:
– Det måste födas i stunden. Det är en jättefälla när folk tänker att de ska vara roliga och säga nånting kul. Då blir det bara pannkaka av det.


Hur känns det när ni ska inleda en föreställning?
HZ:
– Det känns som att man ska ut på resa och är lite spänd. Först fylls man av 10 000 idéer, sen är det nån som börjar och då får man bara bygga på det. Så alla dom där idéerna man fick, dom kanske bara försvinner igen.

HL:
– Det som skiljer mig nu från när jag var nybörjare är att då skulle jag tänka ”Hur ska jag lösa det här?” Nu känner jag att det inte är mitt ansvar. Jag är med, men jag ser de inte som mitt personliga ansvar.


Skrattar ni mycket när ni improviserar tillsammans?
HZ:
– Det händer ibland att man blir så överraskad av de andras idéer eller sina egna idéer att man dör av skratt. Det går inte att sluta skratta och det är jättehemskt på ett sätt, för man vill ju vara proffsig. Det är publiken som ska skratta. Men publiken älskar också när dom märker det. Men jag tycker inte det är så roligt att se på där improvisatörer står och småfnissar åt sig själva och sina egna idéer hela tiden. Då känns det lite okoncentrerat på något vis.

C:
– Jag tycker det är stor skillnad på att inte kunna hålla sig för skratt och ha det här lilla flinet liksom, nästan som att man kommenterar sitt eget improviserande på scenen. Det tycker jag väldigt illa om.


Hur har ni blivit så trygga tillsammans?
HZ:
– Vi har inte behövt jobba på att vara trygga tillsammans. Det har bara funnits där.

HL:
– Det är väl en kombination av personkemi och att vi är ganska proffsiga på det vi gör. Alltså, vi är ganska bra!

Det här inlägget postades i Impro och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.