Tjejerna i The Improvements: ”Vi improviserar för att det är så levande”

Tar ni med er några lärdomar från improvisationen till livet utanför scenen?
HZ:
– Det här med att man vågar misslyckas. Det kanske låter klyschigt att säga. Men jag tycker ändå att jag kan lättare bli påmind om att det inte är hela världen om man gör någonting fel eller något som man tycker är pinsamt. Det är lite filosofin med impro att ”jaja, det blev inte som jag hade tänkt mig, men hur kan jag göra nu istället?”

HL:
– Jag tror att jag har blivit mindre nervös i livet i allmänhet. Det kan ju också ha att göra med att man blivit äldre under tiden, men jag tror att det kan ha med impro att göra också. Att jag är så van att inte ha kontroll och att det löser sig ändå. Att jag har lite mindre ångest i livet. Jag tror jag har släppt prestationskraven på mig själv för det funkar ju även om allt inte blir perfekt.

C:
– Jag har tänkt på att man spelar så många olika roller: en jävla kärring, en drottning, en uteliggare eller en gubbe. Och man gör både offer och hjälte och hjältinna. Det känns som att det borde påverka. Inte så att man går runt och är jävlig, men kanske att man har tillgång till fler sidor.

”Att spela teater är att vara intresserad av människor”

HL:
– Att spela teater är att vara intresserad av människor. Att det är jätteintressant att gå in i olika roller och leva sig in i hur dom har det. Jag tänker väldigt mycket på andra människor och undrar hur dom har det. Ibland kan jag nästan framkalla gråt för att jag tycker så synd om någon som jag bara ser och hittar på en historia om.

C:
– Jag tror att jag uppskattar människor, såna här konstiga människor, mer nu. Det kan också ha med åldern att göra. Jag tycker det är roligt med folk som har konstiga kläder, eller gatusoparen som stod här utanför och sopade lite så här, med en hand.

HL:
– Jag går väldigt mycket igång på att hitta det som är ovanligt i en karaktär. Alltså, om man ska spela något ganska klyschigt, som en sekreterare till en arg chef, så drivs jag av en lust att hitta det som är väldigt speciellt för henne. Att det är en undfallande, rädd person, men att man också kan visa att hon har en annan sida. Att hon är jättetaskig mot sin hund eller nåt [skratt]. Jag har ju en fäbless för att spela sjuka människor som det är synd om, men som är odrägliga. Elaka sjuka människor. Offer som man inte tycker om. Det tycker jag är jätteintressant.

HL:
– Det stora grundfundamentet i impro är att man säger ”ja”. Det tror jag också har påverkat mig privat, att jag är väldigt väl medveten om när jag säger nej bara av bekvämlighetsskäl. Jag gör det fortfarande så klart, men jag vet om att det är det jag gör och jag har blivit lite bättre på att säga ja till saker i livet som är bra.
– När man säger ja så känns det som en liten seger mot tråkmånsen i sig själv. Det är ju tryggare att säga nej, då vet man alltid vad man har. Men om man säger ja och gör nånting som man inte hade planerat så känns det alltid bra. Man grämer sig sällan över sånt man har gjort, man grämer sig över sånt man inte har gjort. Om man gör saker, träffar människor, så händer det alltid nåt mer. Händelser har ofta följdhändelser. Om inte annat så träffar man nån konstig person som man kan fantisera om och göra en karaktär av.

Det här inlägget postades i Impro och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.