Hur man vågar improvisera

När jag berättar att jag spelar improvisationsteater är den vanligaste reaktionen något slags skräckblandad förtjusning. Många har en stark inneboende rädsla mot att prata inför folk till och med när de vet exakt vad de vill ha sagt. De undrar hur någon kan ställa sig på en scen och spela teater helt utan manus.

Svaret ligger just där. I bristen på manus. Jag skulle aldrig våga spela teater med manus. Då kan ju någon märka när jag glömmer en replik och gör fel. I improvisationsteater, eftersom det inte finns något manus, så kan aldrig någon påstå att jag gör fel. Aldrig.

Höjden av trygghet som improvisatör kommer när man förstår att det inte finns några fel. Kommer man inte på något att säga får man väl spela en karaktär som inte kommer på något att säga. Egentligen behöver det inte vara svårare än så. Har man medspelare som tar hand om varandra så blir det aldrig svårare än så.

Det här inlägget postades i Impro och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Hur man vågar improvisera

  1. Jennie skriver:

    Så rätt! Så sant!
    Nu är jag ju precis världens nybörjare inom improvisationsteater men jag är HELT fast, jag fullkomligt älskar det. Och precis detta som du skriver här, har jag ju nyligen insett. Och det är ju hela grejen. Att spela teater MED manus (som jag gjorde litegrann förr) det är ju galet.
    Livsfarligt.

    Sen har jag märkt att den här bloggen nog inte ens lever längre… eller så är den bara oerhört glest uppdaterad, så jag kanske skriver inför döva öron nu. Men vad sjutton. Jag var tvungen :)
    (snälla, börja blogga om impro igen!!)
    Hälsningar
    Jennie (för närvarande kursare på sthlmimpro)