En som vågade #4: ”Jag har skrattat så jag gråter”

En artikelserie där vi följer nybörjaren Theres Falheim genom hennes första improkurs
Del 4

Nu har jag gått färdigt min introduktionskurs i improvisationsteater. Det som slår mig så här när jag haft lite tid att ta in den är att den har varit så lärorik. Jag har fått många insikter om hur jag själv agerar inför andra människor, samtidigt som det har varit otroligt roligt.

Det känns lite som att jag kommit över en tröskel. Jag gjorde ju det här som en utmaning till mig själv. Nu har jag kommit till insikten att det inte var så farligt att prata inför folk som jag trodde – tvärtom så kan det vara kul när man väl vågar ta steget. Att det faktiskt gick alldeles utmärkt.

En sak som var skön att få bekräftat är att det inte verkar synas på en när man är nervös. Ingen i min klass verkade nervös, men nästan alla var nervösa på lektionen. Det var skönt att få vetskap om att det inte syns lika mycket som det känns, och att man inte är ensam om det.

Jag tror att improvisationsteater är ett jättebra sätt för folk med kontrollbehov att bara vara i stunden och ha kul. När jag har smält den här kursen tror jag att jag skulle vilja gå en kurs till. Men det vore roligt om jag kunde få med mig någon vän då. Någon som man kan prata med i detalj om allting som man gör på lektionerna. Helst skulle jag vilja att alla mina vänner provade improvisationsteater.

Det jag framför allt tar med mig är hur fantastiskt underbart det är att få skratta. Det finns någonting frigörande med det, och på den här kursen har jag skrattat så jag gråter.

Berättat av Theres Falheim för Tommy Rydling

Det här inlägget postades i Impro och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.