En som vågade #2: ”Det känns svårare nu”

En artikelserie där vi följer nybörjaren Theres Falheim genom hennes första improkurs
Del 2

Det kändes mycket svårare att improvisera på lektion nummer två än ett. Det är så annorlunda att göra saker när andra ser på. Tidigare gjorde vi mest saker allihopa samtidigt på golvet, men nu blev det mer uppspelskänsla på en del av övningarna. Jag har inga problem alls att agera med kroppen, men när jag ska prata känns det jobbigt att de andra ser på. Det är säkert något slags prestationsångest att jag vill vara rolig. Egentligen skulle nog helt repliklös teater vara perfekt för mig.

Vi gjorde Vi-historier, där man går ihop två och två och berättar varannat ord vad man gör och sen spelar upp det. Där hann jag inte ens få prestationsångest eftersom det gick så snabbt och alla står huller om buller på golvet. Någon gång under övningen såg jag en av de andra som låg på golvet och spelade – det är så himla härligt att folk släpper loss så.

Sedan gjorde vi Statyer, där två personer går in och ställer sig i kompletterande positioner och en tredje personen ska namnge verket. En gång kunde jag absolut inte komma på något namn, så då skrek jag ”aaaaaah!” i frustration. Då sa kursledaren att det funkade som titel, så då fick den heta det, helt enkelt!

Fortfarande känns det lite som ett vuxendagis – vi skrattar väldigt mycket tillsammans, och vi får inte berätta för varandra vad vi jobbar med. Det känns ju skönt för en arbetssökande som jag. Plus att jag tror att man lätt kan döma folk utifrån vad de jobbar med [ett ämne som undersöks närmare här].

Det ska bli jättespännande att se vad jag får för känsla nästa lektion. Min förhoppning är att det ska kännas lättare igen, nu när jag har redan har utmanats så här mycket. Jag tror att lösningen för mig skulle vara att jag helt kopplar bort att andra tittar på mig när jag spelar.

Berättat av Theres Falheim för Tommy Rydling

Det här inlägget postades i Impro och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.