I impron är alla lagkaptener

Du är ute och går med en kompis på stan. Plötsligt tittar ni upp och befinner er på en ny plats dit ingen av er styrt. Du är säker på att det inte var du som valde platsen, eftersom du bara följde din kompis. Kompisen i fråga har precis samma känsla. Bägge följde varandra, men ingen styrde.

Samma känsla kan inträffa när man hamnar i det där riktiga flowet i en improviserad pjäs. Man går in på scenen klockan 19. När man går av den klockan 21 har det hänt så otroligt mycket, men själv har man ingen klar bild av exakt hur det gick till. Det bara hände.

Det här är en bra känsla. Det är ett sätt att veta att man har improviserat fullt ut. I en god miljö är det nämligen inte en person som tar kommandot – det är en växelvis verkan som böljar fram och tillbaka hela tiden. Varje gång man kommer med en konkret idé som någon nappar på är man ledaren. Nästa sekund, när responsen på den idén levereras, följer man en ny ledare.

Vid vissa specifika tillfällen kan man som improvisatör behöva analysera en situation för att avgöra om man behövs i scenen eller ej, och huruvida man i så fall skulle göra mest nytta som en passiv bakgrundsfigur eller aktiv ledare. Men för det mesta är den här dansen mellan ledare och följare bara något som händer på ren improinstinkt, flera hundra gånger per föreställning.

Det finns en intressant övning som tydliggör den här symbiosen – nödvändigheten av att skifta roll i en scen. I övningen får två personer spela en scen, men bara den ena får komma med konkreta förslag. Den andra ska fortfarande bejaka och acceptera och spela med, men aldrig bidra med egna idéer.

För den skådespelare som får komma med alla idéer infinner sig snabbt en känsla av att bära runt på den andra skådespelaren som en ryggsäck. Personen är onekligen där på scenen och verkar spela med, men eftersom han eller hon aldrig egentligen bidrar så blir det en ensam hjärna som försöker hålla hela scenen igång. Det brukar bli stressigt, hetsigt och se ut lite som en mental hinderlöpning.

När man precis börjat improvisera är det lätt hänt att man automatiskt glider in i antingen en ledarroll eller följarroll och sedan håller sig där, för att det känns bekvämt. Det krävs ödmjukhet att lämna över stafettpinnen och det krävs en vilja att delta för att ta emot den. Exakt hur och när man lämnar över och tar emot är en träningsfråga som ger sig med tiden.

Och precis som med en riktig stafettpinne som går från en löpare till en annan så infinner sig en djup känsla av lagspel när överlämningarna sitter. En ensam skådespelare hade inte ens orkat ta sig i mål. Eller, för att citera improvisatören Helena Lindegren i truppen The Improvements, som har sin egen sportliknelse:

– Det är väldigt klyschigt att jämföra teater med fotboll, men det är verkligen besläktat. Det är det här samspelet mellan att göra någonting tillsammans och att göra soloprestationer som bygger det hela. Känslan i fotboll när man gör en bra framspelning till ett mål är samma som när man har gjort en bra improföreställning.

***
Foto: http://flickr.com/photos/t_buchtele/ / CC BY-NC-ND 2.0

Det här inlägget postades i Impro och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.