Världens minsta stora föreställning

Igår var jag på världens kanske minsta teater. En improtrupp med Maria Lindberg i spetsen hade dragit ihop ett litet event de kallade Spontanimpro. ABF:s lokal på Södermalm var kanske 20 kvadratmeter stor, inklusive läktarplatsen för publiken. Där spelade improvisatörerna högenergisk gladimpro praktiskt taget i våra knän.

En helt vanlig dag i en myrstack.

Litenheten — femton huvuden i publiken och femton kvadratmeter scenyta — blev till en enbart positiv grej. Man brukar prata om intimitet i teater. Jag vet inte om det kan bli mer intimt än att skådespelarna är på knappt armlängds avstånd och personligen bjuder publiken på ostbågar och lådvin.

Temat för kvällen var att ingen visste särskilt mycket om vad som skulle hända. Man hade inte dragit upp några planer eller repeterat några tekniker. Maria Lindberg höll i första akten, som utvecklades till ett antal scener med olika tekniker som alla fokuserade på en och samma karaktär. Vi fick lära känna stackars Angelica, en 32-årig busscaufför med svåra trauman från sin barndom. Agad av sin far och överbeskyddad av sin mor hade hon utvecklat en grav fobi mot tunnelbanor. På något vis slutade akten med att hon klängde sig fast på en skotsk busspassagerare som sprang ner i tunnelbanan där de plötsligt började ligga med varandra. Så kan det gå när man hunsats hela livet.

Veronica Bergström gör Maria Lindbergs armar när hon försöker förklara något väldigt viktigt för Niklas Folkegård.

I andra akten körde man Gorillateater — en typ av impro där skådespelarna turas om att öppet regissera sina kamrater på scenen. Baserat på om publiken gillar regin kan regissören sedan få poäng eller böter i form av en soloscen som de måste dra från en hatt. Här fick jag nöjet att återse en av Veronica Bergströms egenpåhittade tekniker som uppkom under något klubbmästerskap för många år sedan på Spegelteatern: ”En helt vanlig dag i en myrstack”. I det här fallet blev det en kärlekstriangel mellan en kvinnlig och två manliga myror där den ena mannen lurade kvinnan att skjuta den andra.

Jag skrattade och njöt lika mycket som när jag gick på proffsuppsättningen Funky Frauleins of Sweden, trots att omständigheterna här var något mer spartanska. Ljuset från lysrören var hemskt, någon kompande musiker fanns inte, och alla gjorde lite vad som föll dem in istället för att följa ett uppgjort tema. Det var impro i sin naknaste form, vilket bara gjorde upplevelsen starkare. Det här opretentiösa upplägget säger något om hur förutsättningslös improvisationen är. Den behöver aldrig förlita sig på pyroteknik, rekvisita eller annat fluff.

För så är det ju: själva skapandet mitt framför publikens ögon — det magiska innehållet i varje improviserad föreställning — är oförändrat oavsett skådeplats och yttre omständigheter.

Anna Harvard och Ola Aurell styr varsin skådespelare i tekniken Dockorna. Skådespelarna får inte röra sig för egen maskin, bara prata.

Det här inlägget postades i Impro och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.