En som vågade #1: ”Omtumlande, nervöst och jätteroligt”

En artikelserie där vi följer nybörjaren Theres Falheim genom hennes första improkurs
Del 1

Det känns omtumlande så här efter första lektionen. Främst för att jag fick möta mina svårigheter med att prata inför folk. Till exempel skulle vi presentera en av de andra deltagarna inför alla, vilket var jättenervöst. Men det som var så skönt var att alla såg uppskattande ut när jag pratade, inte som när man var liten och ingen brydde sig om vad man sade. Det kändes mycket lättare eftersom alla var så positiva.

Jag har funderat i många år på en improvisationskurs, men varit så inne på att jag skulle ha en kompis med mig. När jag inte hittade någon tänkte jag till slut att jag får gå en kurs själv istället.

Det kändes jobbigt att behöva möta så många nya människor på en gång, men det räckte med ett leende och ett skratt från någon så slappnade man av. Och när en kille undrade något innan kursen hade börjat så svarade jag – fastän jag är jätterädd för att prata inför folk. Det hjälpte verkligen att veta att vi alla är där på lika villkor.

Läraren jobbade säkert också med metoder att få gruppen att slappna av, även om jag inte kan analysera exakt hur hon gjorde det. Men jag tror att hela hennes sätt att vara gjorde att alla slappnade av. Hon såg lite galen ut när hon gjorde knäppa miner och jag tänkte att ”Jaha, här kan man göra vad som helst!”

När vi ställde oss i en cirkel på golvet för att börja improvisera på allvar blev jag livrädd. Jag visste inte ens hur jag skulle stå: avslappnat eller i stram givakt? Jag tänkte att jag säkert skulle göra bort mig och att det skulle vara svårare att improvisera än jag hade kunnat föreställa mig. Men alla var så härliga och mysiga och glada i gruppen. Alla hade kul och det var mycket skratt. Det hjälpte nog att vi släppte loss till många fåniga övningar, och även om det kanske inte alltid blev så bra så var det ändå uppskattat.

Ett av de bestående intrycken från den första lektionen är att jag står och asgarvar med en vilt främmande människa. Jag släppte loss, helt enkelt. Jag kunde till och med släppa masken och göra fula miner. Det var det mest omtumlande, att jag vågade göra sådant.

Det känns fortfarande nervöst när jag tänker på nästa lektion om en vecka, men också väldigt roligt. Efter att kursen är slut hoppas jag att jag ska känna att den har gjort en stor skillnad i vad jag vågar.

Berättat av Theres Falheim för Tommy Rydling

Det här inlägget postades i Impro och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.