Ur enkla val kommer komplexa scener

Min absoluta favoritövning i impro kallas Fiende och beskyddare. Det är inte bara en rolig uppvärmning — den gömmer en av improns grundprinciper och levandegör viktiga vetenskapliga principer om spontan ordning och emergens. Den går till så här:

Fiende och beskyddare
Alla på golvet i ingen särskild ordning.
Varje person väljer tyst för sig själv en person som ska vara deras fiende, och en som ska vara deras beskyddare.
När leken startar måste alla personer se till att ha sin beskyddare mellan sig och sin utvalda fiende.

Resultatet brukar bli en virvel där folk går (i centrum) eller springer (i utkanten) för att placera sig korrekt. Virveln snurrar gärna snabbare och snabbare ett tag. Ofta saktar den ned vid något tillfälle. Byter kanske rotationsriktning helt och hållet. Låter man jakten gå vidare länge så händer det ofta att improvisatörerna stöter på en vägg. Då brukar det kunna bli en situation där det ser ut som att alla hamnar på en rak linje längs väggen. En gång har jag sett leken gå ut just så — med att alla hittade sina önskade positioner och plötsligt stod helt stilla på rad. Ofta är det någon som inte är helt nöjd och rör lite på sig — då börjar virveln plötsligt om igen med förnyad kraft.

Inom vetenskapen betyder spontan ordning ungefär att ordning kan framträda ur det som ser ut att vara komplett kaos. I det fallet då alla mina improvisatörer hamnade stilla på ett led längs ena väggen kan man kanske säga att det var ett exempel på spontan ordning.

Emergens är ett begrepp som bland annat används för att förklara hur enkla regler hos många individer eller objekt kan skapa något som ser ut att vara större, vackrare eller mer skickligt uttänkt än summan av delarna. Exempel på emergens i naturen kan sägas vara stora fiskstim som verkar röra sig likt ett enda medvetande. I själva verket leker fiskarna bara sin egen lek som de förmodligen kallar Beskyddare, beskyddare, beskyddare, beskyddare, beskyddare och beskyddare (håll jämnt avstånd till kompisen ovanför, under, till höger, till vänster, framför och bakom dig).

Och för att komma tillbaka till improns grundprinciper: den här leken brukar alltid få folk på glatt humör. Den känns spännande för att det händer saker som man aldrig hade kunnat förutse. Det blir som en aha-upplevelse för många, även om det kanske är svårt att rubricera aha-upplevelsen eller veta exakt hur man ska dra nytta av den. Då brukar jag förklara den ur en strikt impromässig synvinkel:

Om ni gör några enkla val på scenen kan fantastiska scener blomma upp till synes av egen kraft.

Det finns mer praktiskt tillämpbara tekniker för att locka fram emergenta scener i improvisationsteater. En sådan teknik kan vi kalla för Inre drivkraft. Där bestämmer sig en eller flera skådespelare för en hemlighet eller livslång dröm som den egna karaktären har. När man sedan spelar tillsammans händer det automatiskt spännande saker, även om scenen aldrig direkt handlar om det hemliga.

Just den där känslan av att något vackert och komplext plötsligt vecklade ut sig framför ögonen på oss. Jag tror det är det som gör att publiken ibland känner att god impro ser för bra ut för att inte vara medvetet konstruerad hela vägen. I själva verket är det när improvisatörerna slutar klamra sig fast vid tanken på total kontroll som de allra vackraste mönstren uppstår.

***
Det här blogginlägget är inspirerat av min sambo Gisela Jönsson, som är den som egentligen kan det här med emergens och spontan ordning. Om ni tycker det är spännande koncept rekommenderar jag ett besök på hennes blogg Mindspark.

Det här inlägget postades i Impro och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.