Don’t mention the work!

Det var en gång en journalist, en åklagare och en profesionell pokerspelare...

Jag älskar helgformatet. 12 timmar på två dagar då man hinner nästan lika långt som under en tioveckors kvällskurs. Utvecklingen är enorm, och när man skiljs åt på söndag eftermiddag känns det som att man lärt känna 12 underbara människor – som numera kan improvisera.

Den här gången körde vi med det gamla improknepet att ingen fick berätta vad han eller hon jobbar med. Det är rätt häftigt att lära känna varandra och improvisera tillsammans helt utan förutfattade meningar om vad det innebär att vara åklagare, journalist eller professionell pokerspelare. Man hoppar över den trista insorteringen av folk i olika fack och går rakt på mer hjärtliga frågor. Det är rätt stor skillnad på ”Vad jobbar du med då?” och ”Vad är din största insikt i livet?” som öppningsfråga.

När söndagens lektion var slut var det spännande att ändå få höra vad en del av deltagarna jobbar med. Inte så mycket för att jag egentligen var nyfiken på deras yrke, utan snarare för att jag drabbades av en känsla av gränsöverskridande gemenskap och tillhörighet. Vi möttes och spelade fin improvisationsteater tillsammans. Vi gjorde det på lika villkor och vi alla berikade varandra. Jag tycker det säger något om hur förutsättningslös och inkluderande den här leken är.

Många kursare vittnar om hur skönt det är att få gå på impro och vara fri från sitt yrkesjag under lektionerna. Jag har aldrig upplevt det så starkt som nu i helgen.

Det här inlägget postades i Impro och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.