Med en munfull marshmallows

Ola Aurell och jag innan allt gick överstyr.

Den 27 augusti bjöd improkollektivet Improsalong på lite hederlig oldschoolaction i form av teatersport. Veronica Bergström höll i trådarna, medan vi andra (Ola Aurell, Katarina Wahlberg, Maria Lindgren, Linus Wellander, Petra Hedbom och jag) spelade högenergisk gladimpro.

Det här var en ny erfarenhet för mig. Inte att vi samlades ett gäng kompisar och körde lite opretentiös gratisimprovisation och bjöd på chips och vin. Däremot att vi körde en lurig variant på tekniken Inte rolig scen.

I en inte rolig scen får varken publik eller improvisatörer skratta. Det låter enklare än vad det är. Och just den här kvällen hade min improkamrat Ola Aurell kommit på den fantastiska idén att om någon skrattade fick den skyldige improvisatören fortsätta spela — med en marshmallow i munnen.

Ganska snabbt hade jag och Ola ganska mycket skumsocker i våra munnar. Ju mer vi fick, desto svårare fick vi att hålla publiken i styr. Det blev till en ond men väldigt rolig cirkel. Efter föreställningen sköljde vi ned sockersmaken med lite öl och konstaterade att tillställningen Improsalong var en succé.

Nästa föreställning blir om ungefär en månad. Det sägs att jag ska hålla i trådarna. Vi får se vad det blir för tema. Som vanligt kommer det röra sig om en liten och opretentiös (men fantastisk) gratisföreställning för vänner och bekanta, courtesy of ett lite flytande gäng som inte kan låta bli att impra tillsammans. Jag återkommer med mer info när vi närmar oss spelningen.

Under tiden kan du se den fantastiska marshmallowtekniken och mer på bilderna här nedan, som Gisela Jönsson delat med sig av från hennes Facebookalbum. Du kan även se mer av Giselas foton på hennes Posterousblogg.

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

Tjejerna i The Improvements: ”Vi improviserar för att det är så levande”

Helena Zetterman, Camilla Persson och Helena Lindegren i föreställningen "Funky Frauleins of Sweden".

The Improvements är tre fantastiska improtjejer. Här berättar de för oss om glädjen i att spela teater utan manus, hur det har påverkat deras inställning till livet och varför alla borde gå en kurs i improvisationsteater. Intervjun gjordes ursprungligen av mig för en artikel till tidningen Blossom Magazine.

C=Camilla Persson, HL=Helena Lindegren, HZ=Helena Zetterman


Vad är målet med truppen The Improvements?
HZ:
– Från början var målet att få bestämma själva och göra vad vi vill. Vilka vi jobbar med och vad vi vill göra för typ av uppsättning. Men sen också att komma ut i världen och spela. De flesta grupper runtom i världen är killar. Vi kände att vad fasen, det här kan vi också göra.

HL:
– Det känns som att vi är unika: tre så bra improvisatörer som dessutom alla är tjejer. Det finns inte så många såna grupper.


Vad beror det på att det är ont om professionella improvisatriser?
HL:
– Jag tror att tjejer är uppfostrade att inte ta lika stor plats. Det är inte självklart för dom. Jag tror killar har lättare att tro att dom är roliga.

C:
– Man måste vara roligare som tjej för att betraktas som rolig.

HZ:
– Men egentligen handlar ju inte impro om att vara rolig.

”Mångas möte med improvisation är nog att man ser någon dålig teatersport med skräniga killar som gör sexskämt”


HL:
– Men ofta är det det som gör att man fortsätter. Man märker att folk skrattar och fortsätter. Och när man fortsatt ett tag vill man göra mer fördjupad impro som inte bara handlar om att vara rolig.

HZ:
– Det kanske är den spärren man måste komma över, det där rolighetsstadiet.

C:
– Jag tror också att tjejer är sämre på att ta plats. I textteater, där det är otroligt mycket mer tjejer, så får man ju sin plats: ”Det här är ditt manus, det här är dina repliker.” I impro måste man ta sin plats. Om en scen behöver en läkare, dödgrävare eller chef så tänker alla automatiskt på en man. Som brud i impro brukar man alltid bli mamma, hora eller flickvän, om jag får överdriva lite.

HL:
– Mångas möte med improvisation är nog att man ser någon dålig teatersport med skräniga killar som gör sexskämt. Om det var mitt möte med impro skulle jag inte vilja gå upp på den scenen. Det är inte så lockande för en tjej. Eller en smart människa.


Vad betyder improvisationsteater för er?
C:
– Improvisationsteater är nästan som en otroligt avancerad form av lek för mig, som utmanar mig intellektuellt och känslomässigt och samarbetsmässigt.

HZ:
– Det är väldigt kreativt. När man jobbar med vanlig textteater har man en roll och en regissör som säger vad man ska göra. Men här får man skapa sin egen karaktär, man får skapa relationer mellan folk, man får hitta på historier själv och man måste vara så vaken.

HL:
– Allt det man får ut av skriven teater får man ut i impro. Men man får det liksom upphöjt i tio. Det är mer extremt. Insatsen är högre. Det är svårare men också roligare. Det är mindre trygghet men man blir hela tiden överraskad själv. Och man måste inte slita med att upprepa en pjäs 80 gånger och hitta livet i det. Improvisationen har sitt eget liv och ger en större kick.

C:
– Det är också det här totala, att man verkligen är så supernärvarande. Det är en av orsakerna att jag tycker så mycket om improvisationsteater: vi gör den här världen, tillsammans, nu.

HL:
– Man är i något annat tillstånd än vad man är i övriga livet. Och så händer det grejor som man sen efteråt inte förstår hur det kunde hända. Det bara händer.

HZ:
– Jag ska gå en kurs i mindfulness i höst, och det är ju precis det här. Att vara här och nu i stunden och att inte tänka för mycket före eller på vad som har hänt. Jag tror det är bra i livet om man tänker efter hur den där juicen smakar och inte bara sveper i sig.

HL:
– Spelar man impro och inte är närvarande i tio sekunder så har man missat vad de andra gör. Då vet man inte vad pjäsen handlar om längre.

C:
– Man skulle ju aldrig tänka så här: ”Oj, har jag betalt den där räkningen? Finns det kaffe efteråt?” Det är bara det som finns på scenen.

HZ:
– Många letar nog sina kickar för att vara så här närvarande. En del hoppar bungyjump, en del åker bergochdalbana. Vi gör det här – för att det är så himla levande.

Publicerat i Impro | Etiketter , | Kommentering avstängd

Hur man vågar improvisera

När jag berättar att jag spelar improvisationsteater är den vanligaste reaktionen något slags skräckblandad förtjusning. Många har en stark inneboende rädsla mot att prata inför folk till och med när de vet exakt vad de vill ha sagt. De undrar hur någon kan ställa sig på en scen och spela teater helt utan manus.

Svaret ligger just där. I bristen på manus. Jag skulle aldrig våga spela teater med manus. Då kan ju någon märka när jag glömmer en replik och gör fel. I improvisationsteater, eftersom det inte finns något manus, så kan aldrig någon påstå att jag gör fel. Aldrig.

Höjden av trygghet som improvisatör kommer när man förstår att det inte finns några fel. Kommer man inte på något att säga får man väl spela en karaktär som inte kommer på något att säga. Egentligen behöver det inte vara svårare än så. Har man medspelare som tar hand om varandra så blir det aldrig svårare än så.

Publicerat i Impro | Etiketter | 1 kommentar

Jag håller breddningskurs i höst

Kom hit! Det blir kul!

Japp! I höst håller jag kurs i improvisationsteater igen. Den här gången är det en breddningskurs på Stockholms Improvisationsteater. Tidigare har jag undervisat i baskurser, så det här blir min första omgång på fortsättningsnivån. Det ska bli väldigt spännande.

Jag har länge känt mig sugen på att ta mig an lite mer erfarna improvisatörer, även om basnivån alltid kommer att vara speciell. Det finns inget härligare än att se hur människors improlusta väcks. Men jag har också märkt att min personliga undervisningsstil är rätt så aktivt coachande. Jag älskar att analysera scenerna tillsammans med kursarna och att ge varje individ det stöd och den konstruktiva kritik som just han eller hon behöver.

Fortfarande, som det alltid måste vara, så är det kravlös lek och spontana upptåg som är fokus i min breddningskurs. Det handlar inte om att vi plötsligt ska ha det tråkigt och svårt tillsammans. Däremot gillar jag att (kärleksfullt) kasta ut mina kursdeltagare på djupt vatten och sedan ge dem den hjälp som behövs för att de ska märka att de klarar av vad som helst.

Om du tycker att det låter lockande kan du kolla in länken nedan och anmäla dig till kursen. Jag rekommenderar också att den som är nyfiken på impro läser min artikelserie ”En som vågade” — om en i början nervös nybörjares omvälvande upplevelser från sina första lektioner.

Jag hoppas vi ses på teatern.

Läs mer om min breddningskurs här (startar måndagen den 13 september).

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

En som vågade #4: ”Jag har skrattat så jag gråter”

En artikelserie där vi följer nybörjaren Theres Falheim genom hennes första improkurs
Del 4

Nu har jag gått färdigt min introduktionskurs i improvisationsteater. Det som slår mig så här när jag haft lite tid att ta in den är att den har varit så lärorik. Jag har fått många insikter om hur jag själv agerar inför andra människor, samtidigt som det har varit otroligt roligt.

Det känns lite som att jag kommit över en tröskel. Jag gjorde ju det här som en utmaning till mig själv. Nu har jag kommit till insikten att det inte var så farligt att prata inför folk som jag trodde – tvärtom så kan det vara kul när man väl vågar ta steget. Att det faktiskt gick alldeles utmärkt.

En sak som var skön att få bekräftat är att det inte verkar synas på en när man är nervös. Ingen i min klass verkade nervös, men nästan alla var nervösa på lektionen. Det var skönt att få vetskap om att det inte syns lika mycket som det känns, och att man inte är ensam om det.

Jag tror att improvisationsteater är ett jättebra sätt för folk med kontrollbehov att bara vara i stunden och ha kul. När jag har smält den här kursen tror jag att jag skulle vilja gå en kurs till. Men det vore roligt om jag kunde få med mig någon vän då. Någon som man kan prata med i detalj om allting som man gör på lektionerna. Helst skulle jag vilja att alla mina vänner provade improvisationsteater.

Det jag framför allt tar med mig är hur fantastiskt underbart det är att få skratta. Det finns någonting frigörande med det, och på den här kursen har jag skrattat så jag gråter.

Berättat av Theres Falheim för Tommy Rydling

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

Ikväll kan det bli min sång

Inte igår. Men kanske ikväll.

Igår hölls den första av tre tävlingar i Den Improviserade Schlagerfestivalen. Det var precis så roligt och generöst och hjärtevärmande som jag hade hoppats. Däremot kom mitt låtförslag inte med bland bidragen. Jag tyckte mig se att alla lappar sparades för framtida bruk, så ikväll är det jag som är på plats i publiken igen och hejar. Okej, inte bara därför.

Läs mer om Den Improviserade Schlagerfestivalen på den officiella bloggen.

Publicerat i Impro | Kommentering avstängd

Sagt om impro #10

”Improvisationsteater är en extremt ärlig och generös underhållningsform.”
– Erik Broström

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

En som vågade #3: ”Det roligaste var att prata gibberish”

En artikelserie där vi följer nybörjaren Theres Falheim genom hennes första improkurs
Del 3

Förra veckan kändes det lite jobbigt, men den här gången gick det jättebra. Vi uppträdde inför varandra igen, men nu var det inte alls svårt. Kanske beror det på att vi alla hade vant oss vid situationen och varandra. Jag gick och väntade på att jag skulle bli nervös, men blev det aldrig.

Det roligaste vi gjorde var gibberish-teknikerna. Där låtsades vi att vi alla gick runt och minglade på ett konstmuseum, men man fick bara prata låtsasspråk. Jag flöt gärna in i något slags asiatisk eller dansk-aktig gibberish. Vi gjorde också en variant på det när en grupp fick förbereda en scen på gibberish och spela upp för en annan grupp som satt med ryggen emot. Sedan skulle de gissa vad vår scen handlade om, och det blev oväntat träffande.

En lugn och skön övning vi gjorde hette Lerklumpen och konstnären. En av oss ställde sig som en staty i mitten och vi andra stod i par. Sedan skulle konstnären i varje par forma sin lerklumpskompis så att han eller hon blev en exakt likadan staty. Lerklumpen skulle blunda hela tiden, och man fick inte prata, så det krävde verkligen att man som konstnär var lyhörd på den andras kropp så man inte bara drog hur som helst i armar och ben. Det kändes annorlunda att vidröra varandra utan vidare, men jag antar att man inte går en teaterkurs om man inte tål att någon tar på en?

Den här lektionen var det en väldigt skön blandning av att spela scener inför varandra och bara fånlekar där alla var inblandade. Det kändes lekfullt och avslappnat. Samtidigt gick läraren in och tog tag i scenerna mer och coachade oss aktivt. Många av oss tyckte det var bra med handfasta råd och tips, som att inte stå med ryggen mot publiken eller att inte glömma bort att skapa en relation till den man spelar med. Man har ju så mycket i huvudet på samma gång som improvisatör.

Berättat av Theres Falheim för Tommy Rydling

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

En som vågade #2: ”Det känns svårare nu”

En artikelserie där vi följer nybörjaren Theres Falheim genom hennes första improkurs
Del 2

Det kändes mycket svårare att improvisera på lektion nummer två än ett. Det är så annorlunda att göra saker när andra ser på. Tidigare gjorde vi mest saker allihopa samtidigt på golvet, men nu blev det mer uppspelskänsla på en del av övningarna. Jag har inga problem alls att agera med kroppen, men när jag ska prata känns det jobbigt att de andra ser på. Det är säkert något slags prestationsångest att jag vill vara rolig. Egentligen skulle nog helt repliklös teater vara perfekt för mig.

Vi gjorde Vi-historier, där man går ihop två och två och berättar varannat ord vad man gör och sen spelar upp det. Där hann jag inte ens få prestationsångest eftersom det gick så snabbt och alla står huller om buller på golvet. Någon gång under övningen såg jag en av de andra som låg på golvet och spelade – det är så himla härligt att folk släpper loss så.

Sedan gjorde vi Statyer, där två personer går in och ställer sig i kompletterande positioner och en tredje personen ska namnge verket. En gång kunde jag absolut inte komma på något namn, så då skrek jag ”aaaaaah!” i frustration. Då sa kursledaren att det funkade som titel, så då fick den heta det, helt enkelt!

Fortfarande känns det lite som ett vuxendagis – vi skrattar väldigt mycket tillsammans, och vi får inte berätta för varandra vad vi jobbar med. Det känns ju skönt för en arbetssökande som jag. Plus att jag tror att man lätt kan döma folk utifrån vad de jobbar med [ett ämne som undersöks närmare här].

Det ska bli jättespännande att se vad jag får för känsla nästa lektion. Min förhoppning är att det ska kännas lättare igen, nu när jag har redan har utmanats så här mycket. Jag tror att lösningen för mig skulle vara att jag helt kopplar bort att andra tittar på mig när jag spelar.

Berättat av Theres Falheim för Tommy Rydling

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd

Ta mitt kort!


Det här är nytt för mig: jag designade ett slags visitkort och bad Vistaprint trycka upp det i 500 exemplar. Så här i efterhand kan jag inte förklara exakt vad jag ska med alla 500 till, men det kändes som en kul grej, och jag har alltid haft svårt att göra saker med måtta.

Igår kom korten från tryckeriet och jag var tvungen att lägga ut ett lite snyggt på fiket där jag satt och peppade inför kvällens föreställning av Flight of the Conchords. Jag är mycket nöjd. Nu måste jag bara börja distribuera korten så att Under konstruktion får ännu fler läsare. Om du gillar den här bloggen — sprid gärna ordet.

Publicerat i Impro | Etiketter | Kommentering avstängd